TEATER. Dramatiska teatern: En julnatt, dramatisk teckning på vers i en akt; svenskt original. Män af ära, komedi i4 akter af Ch. Garand; fri öfversättning från franskan. Det var ett ovanligt godt spektakel, hvarpå dramatiska teatern i går afton bjöd sin publik. Den lilla originalskizz, hvarmed det inleddes, var visserligen intet mästerstycke, utan led tvärtom af ganska betänkliga fel, men såsom första lärospån betraktadt måste det anses berättiga till rätt stora förhoppningar, på samma gång denna omständighet är egnad att påkalla öfverseende. Den franska komedien af en författare, hvars namn vi ej erinra oss förr hafva hört, var måhända ej heller fullkomligt felfri — och om huru många konstverk kan det sägas? —, men den var full af handling, af qvickhet, af poesi, och hvad i ett franskt stycke är nästan ovanligare, det hvilade på en verkligt ideal grund och förde ock fter alla strider mot egoism och materialism idealiteten till seger. Med ett ord vi hafva icke på långliga tider sett en bättre komedi och lyckönska derför teaterns styrelse till det goda val, den vid detta styckes upptagande lyckats träffa. En julnatt tillhör samma slag af dramatiska familjemålningar som t. ex. fröken Elisabeth och några af Bäckströms täcka stycken. Konflikten är bär starkare, med brott å ena sidan och hat å den andra, och den något lättvindiga lösning deraf, som förf. fstadkommer, förefaller derför mindre tillfredställande. Äfven karaktersteckvirgen är indre lycklig, särdeles hvad de båda qvinnogurerna vidkommer. Den unga fröken Elin är så oklart tecknad, till hälften sorgligt entimental, till hälften ingenue, att man icke an förundra sig öfver att återgifvarinnan j förmådde gifva någon hel bild af henne. Fröken Ursula är rent af misstecknad, ty os henne saknas den komik, som ensam förår berättiga en puritans framförande på cenen. Ej heller baron Fredrik, den riko enniskohataren, förefaller oss rätt lycklig, och såväl hans karakter som fabeln öfver hufyud erinrar oss snarare om den engelska romanen än om sant svenska förhållanden. tskilliga svagheter, i första rummet af en Ut för stor längd. Detta är styckets svaga sidor, De goda ter äro fantasirikedom och qvickhet, ren ch ädel känsla samt en icke obetydande rmåga i versens behandling, särdeles den mmade, som förekommer både ledigare och er pointerad än blankversen. Med ett d sagdt: med alla sina brister och all ogenhet företer dock stycket så mycket dt, att vi betrakta det såsom ett tecken 1 exa för ingen del hvardaglig begåfning r dramatiskt författareskap, Ehuru pjesen är uppsatt med mycken sorg och tager i anspråk flere af scenens ista krafter, hvilade dock Btminstone igår viss tyngd öfver det hela, Derför bär g till en del författaren sitt ansvar, men gpelande äro ej heller fullkomligt fris ån skuld i detta afseende. Hr Elmlund all visserligen framställa en mennisko tare, men icke behöfver ban derför be gna en så mörk timbre för hvarenda a na repiiker. Fröken Wiberg har, vihafvs örut medgifvit det, en svår uppgift, mer kan hända lämpar sig icke heller henne: förmåga rätt väl för lösning af dylika slags problem, ehuru vi ännu ej sett henne till säckligt för att våga ett bestämdt wytta lande i detta fall. Fröken Bock synes os: utan fara kunnat chargera sin roll någo litet, helst förf, just, dels genom henne: egen beskrifning vid sin entr på möte med den unge mannen, dels genom Theo dorg berättelse om hvad hon tagit rig före sedan hon lemnat scenen, tyckes oss hafv: antydt att rollen bör uppfattas hufvudsak ligen komiskt. De spelande inkallades efter styckets sint hvarefter publiken antydde sin önskan at lära känna författaren, hvilken tillkänng gafs vara fill dr Carl Fahlerantz. Ännu större intresse och lifligare bifal än denna väckte dock Garands 4-aktskomed Män af ära. För den, som är van vid der moderna franska komedien, sådan hon fram träder i t. ex. Säkallade hedersmän af Bar rigre och Capendu eller Många vänner, lite: vänskap af Sardou, bereddes en angenäm öf verraskning derigenom, att här är det fråg: om hedersmän, vänskap och kärlek af äkt slag. Ja, af den materialistiska riktning som vanligen så starkt framträder i det nyar franska dramat och yttrar sig, om ej på an nat sätt, åtminstone deruti, att en högs tvifvelaktig dygd måste belönas med ett pa åre millioner, förnimmer man här föga elle intet, Tvärtom: en ung man, Maurice Du esnil, som får veta att hans ärfda rikedon lkommit på oredligt sätt, afsäger sig den mma till förmån för den rätte egaren hans unga hustru (Lucile) och fattige nle svärfader (Dupare) äiska honom er st mera för denna hans handling af upt ring och rättvisa och understödja i si n hang arbete för deras gemensamma hb: En ung ädel man, (de BSalivis), sor e hennes giltermöi älskat Lucile oc d orätt ansett sig besviken af ienne, här es af beundran för de unga makarne arr gr