) Advokatfiskalen Ljungberg inledde diskussio nen öfver den första frågan med den anmärkning att Sverige numera vore snart sagdt det end: civiliserade land, der man gifver sin dyrbarast egendom till pris åt den enskildes vinningslyst nad. Det vore derför hög tid att söka ändri i de förhållanden, som icke endast tillsti äfven i viss mån uppmuntra till skogssköflingen hvars förderfliga följder redan nu äro allt fö påtagliga för att längre kunna fördöljas. and beräknas den årliga öfverafverkningen uppg: till 3,500.000 stycken träd och en resa genom lan dets mellersta och sydliga provinser skulle snar öfvertyga äfven den klentrognaste, att skogssköf laren mångenstädes lyckats fullkomligt utplån: hvarje spår af de fordom så yppiga skogarne Men icke nog med den mogna ståndsskogen. mar har börjat kasta sig öfver äfven den uppväxande ungskogen, som numera till ett antal af mer: än 10.000,000 stycken. träd årligen exporteras til utlandet, mestadels till England. Dagstiftarer måste derför med det snaraste ingripa, såfram icke vårt land i en kanske ej så aflägsen fram tid skall befinnas obeboeligt. Man har visserli gen från flera håll hört det påståendet, att hvarje lagstadgande till skogens bevarande skulle inne bära ett obehörigt intrång i eganderätten, mer talaren kunde för sin del icke finna detta på nå. got vis mindre berättigadt än de inskränkningar i eganderätten, som ligga i jagtoch fiskeförbud under vissa tider. Såsom alldeles nödväniga åtgärder förordade således talaren förbud mot utförsel af ungskog under vissa dimensioner likasom met försågning af timmer. som icke innehölle ett bestämdt qvantum kubikfot. Detta hade ock blifvit föreslaget af den norrländska skogskomiten, hvars i många hänseenden välgrundade utlåtande blifvit afskogsstyrelsen utan begripliga skäl förkastadt. Det vore dock icke nog med att svenskarne sjelfva göra allt hvad de förmå för att förstöra sin skog, afven en mängd utländingar hafva på senare tider börjat här i landet göra inköp af kogsegendomar i stor skala endast i akt och mening att taga hela köpeskillingen och ofta nog icke så litet derutöfver ur skogen. Att detta beklagliga exempel skall komma att taga allt mera fart, vore att på det högsta befara, såvida man icke här i landet, i likhet med hvad som skett exempelvis i Danmark, utfärdar förhud mot obegränsad skogsafverkning å nyköpta egendomar, åtminstone inom viss tid efter det köpet försiggått. Emellertid ålåge det alla rättänkande medborgare att med förenade krafter söka motarbeta ett vinstbegär. som måste föra Jandet till dess undergång. landtbruksakademien i fr befionas vil stiftningsåtgärd äro at behofvet p Sekreteraren i w ogsstyrelsen, hr Björkman. påminde om den diskussion. som för få år tillbaka förts inom akademien ande denna samma fråga, och huru den då föranledde en skrifvelse till K. M:t, deri akademien uttalade den åsigt, att lagen borde gifva medel i hand att så till vida främja skogens bevarande, att skogsafverkare kunde åläggas återplanteringsskyldighet. att skogsplantering borde uppmuntras medelst remier och att kontrollen i detta nänseende ämpligast kunde uppdragas åt de kommunala myndigheterna. Att gå ännu längre och söka bestämma gränserana äfven för afverkningen. måste dock tal., ehuru beklagande de förderfliga öfverdrifter. hvartill mången skogsegare gör sig skyldig, dock afråda ifrån, emedan det skulle blifva en absolut omöjlighet att, äfven med de största uppoffrin; kunna utöfva någom kontroll i detta hänseende. Särskildt skulle sågningsförbud för vir under vissa dimensioner omintetgöra der lade sågningsmetod, man mångenstädes börjat införa, ty huru skulle det vara tänkbart att kunna kontrollera hvilka ursprungliga dimensioner det försågade virket egt, sedan det icke längre har uteslutande fornen af ikor och bräder? Hr Ljungbergs förslag om inskränkningar i afseende på skogsköp och vid utförsel af timmer vore då mera praktiska. Orsaken, hvarför skogsstyrelsen ej kunde instämma i den norrländska skogskomitens förslag. som äfven afsåg försågningsoch utförselförbud. vore den, att detta förslag var af den beskaffenhet att det måste störande inverka på åtskilliga industrigrenar. Sedan tal. derefter framställt sina åsigter om faran af att se denna fråga i allt för mörk dager, hemställde han till akademien, huruvida ett uttalande från dess sida ntöfver det, som innehålles i meromnämnda skrif-veise af år 1870, verkligen vore af behofvet påkalladt. N a Majoren Edelsvärd i ide med hr Ljungberg och framhöll särskildt buru de förmedelst jernvägarne allt mera lättade kommunikationerna innebära en stor frestelse till omåttlig skogsafverkning, Bruksegaren Bolhnstedt talade med mycken värma i samma riktning och anförde varnande exempel från såväl flera trakter inom landet som från några främmande länder. Hrr Odelberg, Wistrand, Rydqvist och Berlin belyste frågan ur flere andra synpunkter och instämde alla i3den åsigt, att landets befolkning går sin ruin såväl i materielt som moraliskt hänseende till mötes, om icke snar ändring i det beklagliga förhållandet kan vinnas Kapten Mannerskantz var den ende tal.. förutom hr Björkman, som ansåg, att man här såg skuggor midt på ljusa dagen. . På yrkande af hr Arrhenius beslöt akademien uttala den åsigt, att derest skogs: lingen fortgår gom hittills, deraf måste uppstå hö menliga följder i afseende på landets klimatiska förhållanden, folkets ekonomiska ställning, jordbruket och öfriga näringar. . . Den långt framskridna tiden tillät icke diskuterandet af frågan n:r 2, utan måste dermed uppskjutas till ett blifvande sammanträde.