upptagande af det egna landets språk bland föremålen för skolundervisning och mot värde lösheten (den Unwerth) af de böcker, som man dervid lade till grund. 4) Att ettlands skolor lemna undervisning i detta lands eget språk, kallar han ett så outsägligt pedanteri, att det skulle vara svårt att gifva en återuppstånden grek eller romare ett begrepp derom. Han såg huru mycket som var att göra, innan hans modersmål kunde sägas vara ur grammatisk och lexikologisk synpunkt uttömmande behandladt efter den historiska språkforskningens kraf, och kunde kuappt tänka sig en god tysk grammatik, som icke vore historisk. Derför yrkade han fornspråkets studium redan i skolorna, men vidhöll ändå alltjämt den åsigten, att grammatiken enligt sin natur är till för lärda: så ännu 1854 i förordet (s. VIT) till den af honom och hans broder Vilhelm utgifna tyska ordboken. För honom såsom historisk och jämförande språkforskare hade fornspråken och landskapsmålen lika högt värde som det nyhögtyska skrifspråket, om ej ett ännu högre. Han fruktade, att ett genom grammatiska regler faststäldt skrifspråk skulle utgöra ett hinder för tyskans fria och näturenliga utveckling, och ville följaktligen ej veta af några sådana regler. Dervid glömde han vigten, välsignelsen, ja nödvändigheten för en nation att hafva ett gemensamt, ett så att säga officielt språk, hvilket mycket väl kan finnas under ganska stor skiftning emellan och inom de särskilda munarterna, och utan att skrifspråkets egen rykt och odling deraf behöfver hämmas. Hvad greker och romare angår, så gör Rudolf von Raumer 5) — en af Grimms varmaste beundrare — den slående och naturligtvis fullt riktiga invändningen, att just motsatsen af hvad Grimm påstod egde rum. Grekerna och romarne, säger v. R. vidare, gåfvo sina bara undervisning i det egna landets språk (in der Landessprache) allt ifrån den tidpunkt, då hos dessa folk hade utbildat sig ett literaturspråk. Grimms ord slogo emellertid ned som en bomb i pedagogernas läger. De tyske skollärarne hade naturligtvis mer än väl insett de befintliga läroböckernas otillfredsställande beskaffenhet, men utan att kunna uträtta någonting för det ondas afhjelpande. Sjeltva hade de icke vetenskaplig insigt i modersmålet; detta hade jämförelsevis nyligen införts i skolorna. Det är deraf jämväl tydligt, att de ännu famlade efter en god metod. Hurn lätt kunde de icke slippa ifrån saken enligt Grimms anvisning! Dennes ord och namn blefvo också ganska riktigt lösen för en verklig storm: framstående lärare, såsom Wackernagel, K. von Raumer, Nägelsbach m. f. iklädde sig Grimms harnesk för att kämpa mot den lede fienden, den tyska skolgrammatiken, — Dyningar efter stormen förnummos äfven i vårt land, der likväl, så vidt vi nu kunna minnas, ingen gick längre än att yrka, det grammatikundervisningen efter bok måtte uppskjutas till i de högre afdelningarna. För öfrigt påminde man om nödvändigheten af goda lärare, företrädesvis i detta ämne, och yrkade, att lärostolar för de nordiska språken måtte upprättas vid universiteten — en önskan hvilken, som vi alla veta, längesedan gått i fullbordan. Striden tyckes nu hafva upphört och den grammatiska undervisningen i modersmålet åter kommit till heders icke blott i Tyskland och hos oss utan äfven bland de öfriga bildade folken. De smä skolgrammatikernas antal är redan nästan oräkneligt och årligen se nya dagen. Af dessa har en och annan upplefvat öfver hundra upplagor. At t. ex. Abregå de la grammaire frangaise par Noäöl et Chapsal utkom redan 1855 den 36 upplagan, af Murrays English Grammar, adapted to the different classes of learners 62 upplagan 1864, och af samme mans AÅbridged english grammar den 123 uppl. 1854. Nyare uppgifter om dessa böcker hafva vi för ögonblicket icke att tillgå se). Antalet af svenska zkolgrammatiker och särskilda upplagor af sådana är likaledes mycket stort. Så utkom redan 1865 13:de upplagan af Fryxells lärobok, och 1866 8:e upplagan af Landgrens. Af Brodens, Meijerbergs, Sjöströms och Ehrnströms, Sundens med fleres skolgrammatiker hafva likaledes utkommit nya upplagor i rask följd. Allt detta, jämte bestämda uttalanden af de mest ansedde yngre pedagogerna till förmon för särskild undervisning i modersmålets grammatik, torde vara tillräckliga grunder för det påståendet, att Nägelsbachs ståndpunkt i detta fall dels redan är öfvergifven, dels håller på att öfvergilvas. Då vi här icke tagit till orda för att framställa våra egna åsigter i denna fråga, utan för att granska andras, kan icke nu af oss kräfvas ett försök till utförlig framställning i detta ämnes metodik. TI förbigående må likväl några antydningar göras om vår uppfattning af frågan. Att metoden först och främst måste blifva ganska olika med undervisningssättet i klassiska språk, förstås af sig sjelf. Vidare anse vi det icke olämpligt, att de allmänna termernas betydelse och åtskilligt grammatiskt commune bonum samt möjligen äfven svenska språklärans. första grunder inpräglas isammanhang med studiet af andra språk, men med det uttryckliga vilkoret, att modersmålet dervid icke får anses såsom på något sätt underordnadt eller af mindre vigt7), samt att detta meddelande sker hufvudsakligen i samband med ett visst språk. Under hela skoltiden både kan och bör för öfrigt ställas så till, att modersmålet får den största möjliga nytta af de öfriga ämnena, i synnerhet af de öfriga språken. Snart nog och i samma mon som skriföfningar förekomma, ja redan då det endast är fråga om ortografiska öfningar eller diktamensskrifningar, bör lärjungen få en god lärobok i svensk grammatik, hvari han kan finna regler för sitt förfarande och dit lär raren kan hänvisa, sedan de behöfliga styc) Skrifter af Kristian Claöson. Första bandet. Stockholm 1860. S. 281, 285. 4) Jfr Deutsche Grammatik von Dr. Jacob Grimm. Erster Theil; Zweite Ausgabe: Göttingen 1822. S.Å XIX. 5) Geschichte der Germanischen Philologie vorzugsweise in Deutschland von Rudolf von Raumer. Miinchen 1870. 5. 6557 6) Jfr R. von Raumer, anf., st. 8. 656: 7) I synnerhet i Stockholm göres mycket ofta