SE ee a TT. SSE vida, att de kunna tala och förstå det samma, när det är fråga om saker, hvilka falla inom kretsen af deras erfarenhet för tillfället —; men något som icke utan särskilda studier är dem bekant, det är skrifspråkets och ,det bildade samtalsspråkets lagar, och det är just dessa, som den sven: ska grammatikan har att framställa, Att en bildad person bör ega minst lika grundliga insigter i sitt modersmål som i hvilket annat språk som hälst, det hafva vi ej hört nekas af någon i våra dagar. Vi torde alltså icke behöfva upptaga tid och utrymme med framläggande af bevis för denna sanning, hvilken ju är i och för sig tämligen sjelfklar. Frågan gäller derför endast sättet för vinnande af tillräcklig insigt i modersmålet. Vi för vår del anse visst ej omöjligt, att insigt i svenska språkets lagar kan erhållas genom iakttagelser eller inskärpas genom praktisk öfning, t. ex. under läsning och särskildt under läsning af andra språk. Men äfven detta blir ju ett lärande af svensk grammatik, på hvilket den oriktiga och — långt förr än hon användes af herr B. eller de der förnumstiga barnen — af dussintals författare omtuggade jämförelsen med gåendets mekanik eger nästan lika mycken tillämpning som på läsning af en grammatisk lärobok. Det kan möjligen för en och annan af denna tidnings läsare vara af intresse att få veta något om uppkomsten af den redan gamla, fastän, såsom det vill synas, ännu oafgjorda tvistefrågan om undervisning i modersmålets grammatik. Särskildt kunde det må hända för åtskilliga bland Nägelsbachs många beundrare i vårt land vara en fördel att få reda på, hvarför denne utmärkte och nitiske skollärare så starkt ifrade mot läsning af tysk grammatik ide tyska skolorna. Vi tillåta oss derför att i största korthet meddela några historiska underrättelser i detta ämne. I Tyskland liksom hos oss var modersmå. let länge så ringaktadt äfven at flertalet bland de lärde, att det knappt föll någon in att yrka dess upptagande såsom mnndervisningsämne, Ehuru genom stora ansträngningar af framåtskridandets män, fast under djupa suckar och stor olåt om bildningens förfall m, m. i klassicitetens läger, en förändring småningom genomårefs, stod latinet ännu på höjden af makt, utgjorde allt jämt icke blott skolans begynnelsespråk utan äfven hennes hufvadspråk och betraktades såsom den medelpankt, från hvilken all språkundervisning borde utgå, och till hvilken hon äfven borde hänföras, Detta mottog också den nye kamraten med allt annat än välvilja och tillmötesgående. Den naturliga följden häraf var, att undervisningen i modersmålet ställdes i fullständigt beroende af latinstudiet. Ett af. de medel, som i den pågående striden användes af det ensidiga latinstudiets förfäktare, var den då uppställda läran om latioska grammatikans förmåga att framför alla öfriga läroämnen bilda i formelt afseende, Denna lära har allt sedan dess med en otröttlig ihärdighet predikats samt äfven blifvit trodd och tillämpad. Det har sett ut, som om man aldrig tänkt på; att äfven andra språk hafva bildande förmåga, om de endast äro väl utredda, och om derjämte den rätta metoden för deras inlärande är funnen ochl tillräckligt goda lärarekrafter äro atttillgå.i; Men icke nog med att samma metod användes vid undervisniogen i de båda språken: äfven de tyska grammatikorna uppställdes i närmaste öfverensstämmelse med de latinska, oaktadt de båda språkens väsentliga olikheter. Orsaken till detta missförhållande låg tydligen deruti; att de nyare språkens-egna lagar icke voro utletade ur dem sjelfva. Man skulle stifta lagar för dem, och som bu l det-latinska språket liksom dess grammatik stode öfver alla andra, så skulle dess lagar gälla för alla andra språk. Vi tillåta oss att af en utmärkt svensk tänkare låna en särdeles upplysande och liflig skildring af de grammatiska förhållandena, särdeles i Tyskland, under nu i frågal varande brytningstid: Latinska grammatikan är, sade latinifrarne, den bästa allmänna språklära, och allmän språklära är logik. Under det andra röra sig med ord och begrepp som ett konventionelt mynt, befinner sig denl yngling, som med fördel idkat klassiska studier, liksom i sjelfva den verkstad, der menniskoanden till gångbart mynt präglar tankens ädla metall. Så vändes tanken pål den sg. k. allmänna eller, som man också plägat kalla henne, den filosofiska språkläran. En gång väckt, ville det nya studiet snart ställa sig på egna fötter. Eu verkligt allmän. språklära fick naturligtvis lika litet bero af latinet som af någet annat enskildt språk, då hon skulle vara alla enskilda språks norm, Uppgiften var tydlig: den allmänna språkläran måste kunna helt och hället a priori deduceras ur det menskliga tänkandets allmänna lagar, eller m. a. 0., all grammatik är blott en tillämpning af yin formela logiken. Och så följde en skara af 8. k. allmänna sipråkläror. De kunna delas i tvänne klasger: de som i sjelfva verket icke voro kongtruerade ur logiken, utan i tysthet hemtade ur den latinska grammatikan, med uteslu tande at allt sådant, hvilket omöjligt kunde ens genom grammatikerns Prokrustessäng göras till allmänt; de som verkligen togo konstruktionen å priori på orden... Allmänna språkläror af det senare släget försöktes i synnerhet af Kantianer, hvilka så fingo öfva sin fyndighet att ur den transscendentala analytikens kategorier deducera fram språkets. Se här t. ex. en dylik uppställning: Qvant.: enhet, flerhet, allhet — vomen propr., appell.; collect.; Qval.: pos. neg., limit. — adj. (doctus, indoctus), gradus; Rel.: substantialitet, kausalitet, communio — gen., dat. o. abl., accus.; Modal: nödv., verkl., möjl. — imper., indic., copj. eller pret., pres., fut. eller jag, han, hon, det, du; ty liksom jag tydligen är något nödvändigt, sä är du påtagligen blott något möjligt! o. s. v. (Allt detta förekommer ännu 1839 i REISIG-HAASES välbekanta arbete). Redan då höjdes varnande röster (t. ex. af vår TÖRNEROS med mycken skärpa) mot hela denna riktning. Emellertid fortfor hon blott med ombytt namn: Kantianerna undanträngdes af Schellingianer. Nu skulle begreppet organism tillämpas på allting. Så skulle då äfven språket organiskt växa fram u SÄ