dor om dem, vårt gemensamma församlingshus och i denna sal intaga vi våra mbl tider. Alla koloniens medlemmar? frågade jag. Ja, alla, med undantag af dem, som af sjukdom äro nödsakade att få maten inburen i sina hus, Och här uppe, fortsatte han, i det han ledde mig uppför en vindeltrappa till den öfre våningen, likaledes en enda stor stor sal, är vår rådplägningssal, eller der koloniens gemensamma angelägenheter afgöras. Med ordet gemensam, till lade han leende, vill jag ingalunda hafva antydt att några enskilda angelägenheter skulle förekomma här, ty bland oss finnes icke mera än ett intresse. Rummet var högt och vackert, nästan liknande en tarflig landskyrka, och i fonden af detsamma stod ett aflångt bord, vid hvars ena ända en stor ländstol och vid hvar och en af dess långsidor trenne mindre stolar voro placerade. Åtskilliga porträtter, dels oljemålningar dels fotografier, hängde rundt omkring väggarne. Inga namn funnos under dem, men jag antog att de föreställde personer, som arbetade eller arbetat på konstruerande af dylika samhällen som det, i hvilket jag befann mig. Ett ansigte föreföll mig bekant, och jag erinrade mig snart tydligt att jag sett det någon gång i Stockholm, Jag vände mig derföre till min ledsagare med en frågande blick. Det är monsieur Bakunin, svarade fransmannen, tilläggande: men jag fruktar han drifver saken för långt. De andra, sade han, äre porträtter dels af våra afgångne presidenter, dels af personer, som understödt kolonien vid dess första organisation. Vi gingo emellertid ned igen och han visade mig det gemensamma köket det ge mensamma bageriet, den gsmensamma ladugården m. fl. gemensamma anstalter, som alla sågo renliga och ändamålsenliga ut. Känner ni er lycklig här, frågade jag plötsligt, vändande mig till den unge fransmannen. Lycklig, sade han med en ton som antydde att han icke fann sig angenämt berörd af frågan, ja visst, hvarföre skulle jag icke vara lycklig? Jag har här allt hvad jag behöfver. å Och ni längtar aldrig tillbaka till den yttre verlden? Känner ni aldrig något behof af att deltaga i det rörliga, verksamma lifvet utom detta lilla samhälle, eller att njuta af de nöjen som der stå till buds? Vi föra ju ett verksamt lif här och hvad nöjen vidkommer, arrangera vi sådana sjelfva inom vår krets, En gång i veckan hafva vi till ex. teatraliska föreställningar i vår rådplägningssal. Men Li har aldrig tillfredsställelsen att veta huru resultatet af edert arbete växeri edra händer, med ett ord, att arbetet är ett medel till förvärfvande af förmögenhet och oberoende, ty jag förmodar att det icke är tillåtet eller ens möjligt för någon här att göra enskilda besparingar. Nej, deri har ni rätt, ingen af koloniens medlemmar har någon rätt till enskilda inkomster, utan allt hvad vi genom vårt arbete förtjena går till den gemensamma kasgan, men det är ju äfven en tillfredsställelse att arbeta för sådant ändamål. Ni kan således aldrig skänka eder hustru någonting som skulle göra henne glad, aldrig gifva edra barn någon uppmuntrande belöning? Nej, ty som jag sagt eder, vi hafva aldrig några penningar. Men ni skall icke derföre tro att våra hustrur eller barn lida någon nöd, ty om min: hustru behöfver sig en ny klädnad, eller någon husgerädsartikel, eller dylikt, så har hon blott att vända sig till direktionen, som då pröfvar huruvida hennes anspråk hafva skäl för sig, och i så fall beviljar det begärda, och våra barn få den uppmuntran de förtjena af skolkomiten. Jag är öfvertygad om, fortsatte: han i en ton, som tycktes gifva vid handen, att min frågvishet nära nog besvärade honom, att mången i den yttre verlden kan hafva skäl att afandas oss denna förmån. Men se der, fortfor han, liksom glad att bryta af samtalet, der kommer presidenten och det skall blifva mig ett nöje att intröducera er hos honom. Jag tackade och vi gingo till det lilla hus, utanför hvilket presidentens åkdon stannade, Presentationen skedde och presidenten, hr 4. 4. Marchand, emottog mig med förekommande artighet. Det var en stor, ståtlig karl, antagligen omkring 45 år gammal. Hans långa, något gråsprängda här föll ända ned på hans axlar, ansigtet var fylligt, pryddes af ett par vackra mustascher och uttryckte trefnad och belåtenhet. Ni kommer ända från Sverige, min unga vän, sade han, under det han kraftigt tryckte min hand; kanske ni enkom rest hit för att blifva en medlem af vårt lilla samhälle, tilllade han skrattande. Änsnu åtminstone har jag icke beslutit mig derföre, emellertid skulle jag vara mycket tacksam om ni ville sätta mig i tillfälle att något närmare taga reda på uppkomsten och organisationen af kolonien. Med mycket nöje. Våra lagar äro enkla och vpaturliga och det är detta som utgör den enda hemligheten uti att kolonien, trots alla elaka spådomar, ännu existerar och antagligen äfven allt fortfarande skall göra det. Men jag boppas ni ursäktar mig nägra ögonblick, fortfor han, jag har några anordningar att vidtaga. (Forts.) ERSSON DNDuttanånaäs nAK RATfana far