hjertat. Han frågade mr Cibber hvad han tyckte om miss Woffington. Den gamle herrn berömde henne i komedien, men i sorgespelet, sade han, imiterar hon mademoigelle Dumesnil på Theatre Frangais. Nästa fråga var ej så lyckligt vald: Har ni på det hela taget någonsin sett en så stor och sann skådespelerska? 3 Mr Cibber spärrade upp ögonen, en lätt rodnad spred sig öfver hans sämskskinnsfysionomi, och han svarade: Jag har inte blott sett mången hennes like, mången henne öfverlägsen, men jag har sett några halfdussin konstnärinnor, som kunde ätit henne upp och spottat henne ut igen, utan att tycka sig hafva gjort något storverk. Här lugnade Pomander veteranens vrede med den förklaring att hans vän nyligen var kommen från Shrapshire — men den stränge kritikern bad honom icke göra någon vidare ursäkt. Nu hade mr Vane verkligen lika mycket att säga i ämnet, som någon af de andra, men han hade ej den vanan, som teaterfolket, att bära hela sitt kapital på fickan, och derföre var han för ögonblicket tystad. Men han började snart åter anfallet, och talade om Woffingtons behag, fria, friska naturlighet, riktiga uppfattning och ovanliga skönhet. Pomander hånlog och Cibber småskrattade med vänligt öfverlägsen min, Detta förtretade honom; han tog eld, hans vackra ansigte glödde och han blef en annan Demosthenes för henne, som han älskade. Han hade en fördel framför de andra båda: ett godt förråd af klassisk lärdom och på denna drog han stora vexlar. Miss Woffington, sade han, har ej attityder, som andra skådespelare, hon, så att säga, smälter ur den ena hberrliga antika statyens form i den an