följaktligen har hon ej heller del i arfve Den äldste sonen har blifvit aflad för up fyllandet af pligten mot förfäderna, de al dra äro födda af kärleken. Rätten at att uttala bönerna tillkommer den af st nerna, som först kommit till verlden. De äldste sonen är således ensam nödvändi för kultens vidmakthällande. Deraf följe: att han ensam, efter fadrens död, tager de odelbara egendomen i besittning. De ar dra bröderna lefva under hans myndighe som om de lefde under sin faders. — E: terlemnar fadren ingen son, vare sig ege eller adopterad, öfvergår arfvet till närm: ste skyldeman. Närmaste skyldeman åte är i forntiden alltid en agnat, d. Vv. 8. e slägtinge på manssidan. Slägtingar p qvinnosidan hafva ingen del i huskulte och följaktligen ej heller iarfvet. På samm sätt förhäller det sig också med den emsn ciperade sonen; ban har afsagt sig sin fa mills kult, och med decna äfven rätten til arf. Inom familjen är det religionen, som ha; högsta makten; den bestämmer hvars och ens plats vid den husliga härden, och er följd af denna plats blifver återigen den som hvar och en får i samfundet, när dette en gång stiftas. Husfadren är religionens lefvande representant; han kan säga som hinduen: det är jag, som är guden; efte sin död blifver han ett gudomligt väsende. som hans efterkommande skola åkalla. — I sin presterliga egenskap är fadren familjens högsta myndighet; ingen har rätt att störa honom i utöfniogen af hans husreligion; ingen har rätt att inskränka den maktihemmet, som denna religion förlänar honom, Han är familjens öfverhufvad och domare; han kan sälja eller döda sin son, som under fadrens lifstid alltid är omyndig; men hans makt finner sina gränser i religionen, som ålägger honom att sörja för kultens och familjens fortfarande bestånd. Sedan religionen anvisat hvar och en sin plats inom familjen, anvisar hon äfven hvar och en sina pligter. Husgudarne vaka öfver deras uppfyllande och bestraffa fel. Men religionen är inskränkt inom en familjs trånga krets, derföre känner den ursprungliga me ralen endast familjepligter. Men dessa pligter uppenbarade sig i klara, bestämda: och befallande, eburu trångt begränsade. Den ldsta tidens borgurepligter komma att likna dem, Religionen sammanbåller familjen. Denna växer och blifver till en clan, som kan omfatta tnsentals personer. Den blifver hvad romarne kallar gens och grekerna gånos. Hvarje gens har sin särskilda kult, siva egna lagar och sitt öfverhufvud, som är den gamle hbusfadren, familjehufvadmannen. I gens herrskar samma isolering som i familjen. Ingen utom dess medlemmar får fåkalla hennes gudar, ingen främling får intagas; arfvet stan-. nar inom gens, ty gentilen är en agnat. — Utom de fria medlemmarne i en gens, finnas uti denna elienter, afkomlingen at fam tjenare: Olentskapet vär en husrättslig institotion, och sagan om dess inrättande af Romulus saknar all grund. Detharfannits öfverallt i både Grekland och Italien. Det är ett heligt band, som religionen knutit och ingenting kan slita. Det är ärftligt. Familjer (gentes) ingå förbund, och mera omfattande samfund (phratria, curia) bildas. Åfven här är religionch föreningsbandet. Hvarje curia bade sitt altare och sin skyddsgud, på samma sätt som familjen. Flera eurior sluta sig tillsamman, och ur deras förening framgår stammen (fribus), sora likaså har sin särskilta stamkult. Emot denna förstoring af det menskliga samfundet, svarar en utvidgning i de religiösa föreställnivgarne. Familjens gudar voro härden och de aflidne fäderna. De nya grupper, som framgått ur familjernas och sedan ur curiornas federation, hemta sina endar från annat håll; deras gndar äro nakurgudar, t. ex. Zevs, Hero, 0.s. v. Ehuru äfven dessa gudar i början befunno sig på samma linie som husgudarne, var, vill följd af deras egenskap att föreställa naturkrafter, en förstoring möjlig, den ena familjen borde småningom komma på den föreställni sea, att dess egen Jupiter vore samm som grannfamiljens Jupiter. Denna religi vörde med sig en ny moral. Pligterna förblefvo ej längre iaskränkta till familjen. Främlingen stöttes ej längre tillbaka såsom en fiende, ty han kom från Jupiter. Flera stammar sammanslata sig och bildavt; staten har, liksom familjen. phratrian ch gvammen, sin särskilta religion, siva ; ;gna altaren och gudar, Dess högste embetsvän äro prester; detär religionen, som dikevar och tillämpar lagarne. Desaa inskrift. rag Å presternas böcker och förvaras itemp-j. en. I statens lif gives det knappt en hauding, som ej beherrskas af religionen. Detl, nå gälla krig eller fred, blandar hon sig ii. lt. Staten var religionens tjenare; stat ch religion voro så fullständigt sammansmälta, att det var omöjligt att skilja dem ät. . Jekså tryckte religionen sin prägel på men-, niskans Jif och tog i hvarje ögonblicim hen-nes uppmärksamhet i anspråk. Menniskanj; ann gudar öfverallt; gudar, som voro snara rt vrede och endast genom ständiga offer. ön fester kunde förmås att beskydda sina j, rkare. I med religionen på detta sätt sammanaxen stat måste naturligtvis ega oinskränkt nakt öjver menniskan. Individuel frihet, var okänd bland de gamle; borgaren tillhörde hel och hållen staten. Behöfde sta-l, ten penningar, tog den borgarens egendom; ; var den i krig, fordrade den hans lif; miss-, tänkte den bonom, dref den honora i lands-lykt eller tog honom af daga. Mr Men huru fast religionen sammanbundit nenniskerna inom de särskilta, ständigt mer eh mer vidgade samfund som hon stiftat, !! ar hennes verk dock bestämdt att gå unex. Den menskliga intelligensen utveck. ades ech utplånade den tro, som var sam-j undatg orundvat: utanför den gamla staten !