igra detaljer om lördagsmötet. Tillström-,f: andet af främlingar och nyfikna till Verjs illes var ännu större än den 29 och 30 ovember, då Kerdrels förslag diskuterades. uktoriteterna i Versailles hade tagit för-lq gtighetsmått för att undertrycka möjliga l1, roligheter. De flesta deputerade hade re-l) an med 12 11-tåget ankommit till Versailles ; ;r att deltaga i de möten, som höllos afl e särskilda fraktionerna i församlingen. l; rån kl. !e1 voro alla åhörareplatser öfveryllda. Huissiererne tillbakavisade dem, som nunu ville tränga sig in. De deputerade amlade sig temligon tidigt i församlingens esgsionssal. Medlemmarne af högern sågolS nycket belåtna ut. En framstående roll bland ? em spelade Raoul Duval, hvilken anses 1 ara en hemlig bonapartist, men för närrarande är högerns guustling på grund af ina hänsynslösa anfall mot republikanerne. l: Raoul Duval höll före sessionens öppnande l ånga tal för en krets af rojalister. Säsom l: rdförande för petitionsutskottet uppläste han början af mötet en berättelse om de inkomna petitionerna, hvilken war temligenl. kort. Han erinrade om nationalförsamlinsens uppgift, som var att sluta fred och befria franska området. Till dess detta var gjordt, borde församlingens auktoritet på intet sätt försvagas eller angripas. Efter att ha angripit republikanernes flere gånger förnyade försök att största den nuvarande nationalförsamlingen, slutade han sitt betänkande med att föreslå, att man skulle öfvergå till dagordningen. Derefter började den egentliga diskussionen med Gambettas tal. Hvad som mest väckte högerns förbittring och framkallade mycket larm i salen, var Gambettas yttrande, att valen den 8 Febr. 1871 egt rum under alldeles exceptionella förhållanden, hvilka icke ens medgåfvo en grundlig pröfning af deras giltighet, emedan man saknade tillgång till de härför nödiga dokumenten, och af Frank: rikes 8!a millioner valmän endast 5 millioner deltagit i valen. Presidenten Grevy erinrade Gambetta om, att man här icke kunde inlåta sig i diskussion om de deputerades fullmakter, bvarpå Gambettajsvarade, att man likaväl borde kunna diskutera församlingens ursprung som hennes upplösning. Han öfvergick derefter till en framställning af grunderna för församlingens eventuella upplösning och betonade — under lifliga protester från högern — att i Febr. år 1871 ingen hade tillerkänt församlingen konstituerande myndighet. Af berättelserna i franska tidningarna synes, att på förmiddagen före mötets början särskilda rådplägningar höllos af de olika grupperna inom nationalförsamlingen. Vid dessa partimöten afgjordes bland annat, att hertig dAudiffret Pasquier skulle tala på högerns vägnar, Casimir Perier och Richard skulle representera venstra centern, Le Royer den republikanska venstern, Gambetta och Louis Blanc den radikala ven stern. Flere olika dagordningar föreslogo Högerns var a följande lydelse: I be traktande deraf, att det är nödvändigt, ati nationalförsamlingen fortsätter sitt Aterupp I rättelse-, befrielseoch reorganisationsarbete för hvars skull hon mottagit sitt mandat tillbakavisar församlingen de petitioner, son fordra hennes upplösning, och öfvergår til dagoråningen. Det var högerns önskan, at förmå venstra centern att ansluta sig til denna dagordning, och Casimir Perier had å sina vänners vägnar lofvat det; men di det kom till omröstning vid klubbmötet ble högerns dagordning förkastad och venstr centern förklarade sig endast vilja gå inr en enkel dagordning, som icke uttalade nå got tadel mot petitionsrörelsen och ick framhöll nationalförsamlingens politiska upF gift. Såsom bekant är afgick sistnämnd förslag med segern, sedan justitieminister Dufaure gjort det till sitt eget.