1 Som de utländska tidningarna, med un-Ic antag af de danska, uteblifvit och utrym-ll ret hittills icke tillåtit oss att meddela nå-c ot utförligare referat för franska national-lc örsamlingens sammanträde sistlidne lördag, : Jå frågan om petitionerna rörande försam! ingens upplösning diskuterades, lemna vilj är efter Berlingske Tidende följande kort-; attade öfversigt af detsamma. : Den massa af menniskor, som från Paris lenna dag infunnit sig för att öfvervara nötet, var oerhörd. Redan två timmar före less öppnande voro alla åhörareplatser besatta. Diskussionen började kl. 4 till 3 under allmän spänning och rörelse. Sedan Raoul Duval, såsom referent för det ut skott, hvilket tillsatts för att granska petiionerna, hade uppläst dess betänkande, besärde Gambetta ordet. Han talade mycket änge och i moderata ordalag. Likväl väckte hans ord flere gånger en storm af ovilja från högern, såsom t. ex. då han talade om vissa rykten, enligt hvilka det skulle vara högerns afsigt att utföra en statskupp till förmån för monarkien, Härvid åsyftade GSambetta kanske den omständigheten, att högern fordrat, att alla ingångar till nationalförsamlingen skulle besättas af militär. Gambetta betonade, att hela landet önskade församlingens upplösning, hvilket tydligen framgick af de dagligen inkommande petitionerna, som nu redan räknade en million underskrifter och ännu alltjemnt voro i tilltagande. Nationen var konservativ; men den hade besvarat högerns angrepp på presidentens budskap och på den bestående republiken med fordran om nationalförsamlingens snara upplösning och ntskrifvandet af nya val. Folket skulle då få tillfälle att välja mellan de män, som förberedt republikens seger, och dem, som motarbetat och fördröjt densamma. Då Gambetta lemnade talarestolen, utbröt venstern i lifliga bifallsyttringar. Efter Gambetta begärde hertig dAudiffret Pasquier ordet på högerns vägnar. Han nekade, att petitionerna framkommit sjelfmant, och an grep häftigt de radikale, hvilka icke voro republikaner utan fiender till all ordning. Han förebrådde Gambetta, att han förkunnade en politisk teori, sora Var oförenlig med friheten. Han besvor de konservative att sluta ett vapenstillestånd i partistrider, att fasthålla öfverenskommelsen i Bordeaux och att förena sig på grundvalen af landets stora konservativa intressen och den parlamentariska friheten. Högern mottog talarens ord med lifligt bifall. Sammanträdet afbröts nu och fortsattes på aftonen. Vid aftonsammanträdet uttalade sig Raoul Duval med mycken bitterhet mot Gambetta och Louis Blanc, hvilkas teori om det alltid aktiva suveräna folket egentligen var en förnekelse; af hvarje slags parlamentarisk delegation. Le Royer (af den republikanska venstern) försvarade den moderata vensterns politik och påstod, att församlingen var vanmäktig till följd af sin brist på en majoritet. Han beskyllde högern: för att vilja rycka till sig regeringsmakten för att tillintetgöra republiken. Justitioministern Du faure bekämpade upplösningsteorien och förklarade, att församlingen sjelf allena kunde besluta sin upplösning. Församlingen var i detta hänseende mycket mera kompetent än petitionärerne. Landet hade varit lugnt ända till dess en viss agitationsrundresa egde rum i Savoyen och Dauphin6. Talaren kritiserade derefter Gambettas i fråga varande tal. Han hoppades att man genom trettiomannautskottet skulle komma till en antaglig lösning och erinrade om, att presidenten och nationalförsamlingen måste afgå på samma gång. Församlingens upplösning var icke något botemedel. Hon skulle endast föranleda en ännu större agitation inom landet. Detta ville helt enkelt hafva lugn och skyddande lagar. Han förklarade slut ligen, att ministrarne skulle rösta för en enkel dagordning. Lambert yttrade, att högern, till följd af Dufaures uttalanden, ville återtaga sin motiverade dagordning. Inrikesministern uppfordrade församlingen att rösta för en enkel dagordning. Denna an togs derefter med 490 röster rinot 201, och församlingen beslöt att låta trycka Du faures tal och låta anslå det i alla kommuner i hela Frankrike. I Efter en korrespondens af den 14 dennes till Kölnische Zeitung meddela vi ytterligare