,.sogtorslaget är ännu icke offentlig gjordt; men ministerpresidenten furst Auer sperg, som tillika är medlem af landtdager Prag, har meddelat sina kolleger derstä des hufvuddragen af detsamma, och de hö derifrån genom telegraf tillsändts Neue frei Presse. Man erfar härom följande: Riksrå det har hittills haft 203 medlemmar, af hvilka emellertid (på grund af de ständigt förnyade afsägelserna i de slaviska provin serna) sällan mer än något öfver hälften (de tyske representanterne och polackarne från Galizien) ha varit tillstädes och delta. git i arbetena, För att undgå denna olä genhet, (som alltför tydligt röjer de slavi ska kronländernas ovilja mot riksrådet) skall antalet för framtiden ökas med 130 å 140 nya medlemmar, så att hela antalet hädanefter blifver omkring 350, föratsatt, att alla de slaviske deputerade infinna sig. Ministeren Auersperg har trott sig böra bibehålla det tidigare valsättet efter grupper. eller klasser (stora godsegare, mindre landtdistrikter, städer, handelskamrar och presterskap); men öfverskottet i de deputerades antal efter den nya vallagen skall icke fördelag lika på de särskilda klasserna. För att så mycket bättre kunna undertrycka det slaviska elementet har man ställt så till, att de grupper, i hvilka det tyska elementet är starkast, blifvit mest tillökade. Sålunda skola t. ex. alla större städer få en dubbel representation, hvilket i synnerhet är af betydelse för rikets hufvudstad Wien. Valkretsarnes fördelning går idet hela taget ut på att gifva det tyska elementet den största möjliga öfvervigt i riksrådet, oaktadt i cisleithanska Österrike endast finnas 8 millioner tyskar mot 12 millioner icke-tyskar (till större de len af slavisk nationalitet). Att slaverne icke skola frivilligt gå in på denna under ett lögnaktigt sken af liberalism maskerade 8. k. reform, kan man utan svårighet förutse. Galizien och Böhmen ha som bekant är redan protesterat deremot och förklarat valreformen för ett brott mot författningen. En märklig omständighet är det i alla händelser, att lagförslaget icke först förelagts landtdagarne, då det likväl just är deras och de af dem representerade kronländernas rättigheter, som genom detta lagförslag sättas i fråga. Det tyska författningspartiets under flere år fortsatta försök att under sken af lag och rätt undertrycka flertalets nationalitet har endast bidragit att göra de slaviska folkstammarnes motstånd mera intensivt, och man kan. med skäl vänta, att måttet snart skall vara rågadt. . Förhållandena i Tarkiet hafva på senare tiden ådragit sig mycken uppmärksamhet, oaktadt de icke hafva gifvit anledning till konflikter mellan stormakterna, om det också faller af sig sjelf, att sändebuden icke äro sysslolösa, derför att den orientaliska frågan skenbart ligger i dvala. De ständiga ministerombytena vitna om, att starka rörelser försiggå under den lugna ytan, och det herrskar blott en mening om, att de framkallas genom sultanens önskan:att förändra arfsföljden. Denna sak står ständigt på dagordningen och gifver sändebuden mycket att beställa, enär makterna. intaga.en mycket olika ståndpunkt. till den. Det är förnämligast mellan Rysslands och Englands sändebud, som striden föres, i det kabinettet i S:t Petersburg uppmuntrar sultanen att göra allvar af sin föresats, under det den engelska regeringen söker förmå honom att afstå från sin plan och framställer följ derna af en förändring i tronföljden i de mörkaste färger. .I en korrespondens från Kpunantiäopel meddelas följande om denna sak: För några månader sedan hade man i Konstantinopel beslutit, att planen för införandet af en ny arfsföljd skulle sättas i verkställighet. Ett högtidligt manifest skulle utfärdas om, att Murath Effendi, AbdulMedschids son och den äldste af den regerande sultanens brorsöner, icke hade någon rätt till tronen, och att den skulle gå i arf till prins Izzedin, sultanens äldste son. Alla förberedelser voro vidtagna; ministrarne hade gifvit sitt samtycke till förändringen, och de högste officerarne i armen voro vunna för den. Då inträffade plötsligen från de asiatiska provinserna den oroande underrättelsen, att det som var i görningen hade satt befolkningens fanatism i rörelse, och då soldaterna äfven tycktes vara i en betänklig stämning, fann man klokast att tills vidare uppskjuta den dynastiska rörelsen. Den 5 Juli, sultanens namnsdag, skulle det epokgörande steget ha tagits; men nu inskränkte man sig att fira den på vanligt sätt, och tidningarne fingo befallning att meddela, att de afsigter, som man tillade sultanen, voro blotta påhitt, af hvilka de troende icke borde låta vilseleda sig. Porten fann sig emellertid föranledd att undertrycka en skrift, i hvilken arfsfrågan diskuterades på ett sätt, som stred mot sultanens önskningar, och kort derefter innehöll La Turquie, ett afgjordt ministerielt blad, följande meddelande: En utländsk diplomat kommer att inom kort utgilva en skrift, hvaruti han ådagalägger genom bevis, hemtade från sjelfva koranen, att sultanen har den fullkomligaste rättighet att förändra tronföljden.Man har icke fått veta hvem denna mystiska diplomat är; men allmänheten är öfvertygad om att bakom denna mask döljer sig en fullblodsturk. För några veckor sedan har emellertid åter sultanen tagit ett vigtigt steg för att få sin plan genomförd. I spetsen för oppositionen ;1 stod Mollah bey, Scheik-ul-Islam eller. pre. sterskapets öfverhufvud och koranens tol-å 4 kare och han hade utan tvifvel haft ickelja liten del i den fanatism, som reste sig motit, arfsföljdens förändring. af Sedan denna fanatism en gång var satt il M rörelse, begagnade sig den mohammedanske öfverstepresten deraf för att skrämma sulta-1 är nen till. att uppgifva sitt förehafvande.lkl Abdul-Asiz beslöt sig från detta ögonblick att störta scheik-ul-islam och detta beslut har, som sagdt är, blifvit verkstäldt för ett par veckor sedan. Denne andlige har visserligen lika. litet som andra embetsmän i Turkiet, domrarne inberäknade, något privilezium på oafsättlighet, och sultanen är äfven i religiösa frågor den högsta auktoriteten; men bland alla dignitärer i det osmaniska riket har dock alltid scheik-ul-islam varit den, som sutit säkrast på sin plats. Han var vanligtvis gråhårig, när han tillträdde detta embete, och det var en antagen praxis, att han behöll det ända till dess han befordrades till paradiset. Denna afsättning är således ett mycket djerft steg, och dess djerfhet ökas genom valet af hans fterträdare. Abdul-Asiz har nemligen till scheik-ial-slam utnämnt en underordnad mam vid namn Achmed Muhtar, som var ärare i turkiska språket hos prins Izzedin, nen hade förstått att vinna sultanens bevåenhet. Den hastiga framgång, denne imam f tredje rangen gjort, är oerhörd och ;känd, ty det har varit häfdvunnen sed, att sadischan skulle lägga band på sina nycer vid valet af presterskapets öfverhufvud ch söka en seheik-ul-islam bland de män, fol om genomgått den islamitiska hierarkienspy lla grader. Det skulle blifva ytterst svårt!pe ör den nye scheik-ul-islam att lösa sin uppift, hvilken naturligtvis består i att vinna lemahs, de mohammedanske andlige, förl ultanens plan, så att desse åtaga sig att till ålla folket i tyglarne, när ögonblicket till der mtr mnLL Sa rt — 0 KN a ot ot oR bt vå re em vom