lin, som helt enkelt kan rubriceras som en revolution, och dertill en revolution med de förskräckligaste följder. Det påstår åtminstone Kreuz-Zeitung, hvilken har ett utmat väderkorn och är ett riktigt politiskt Man började tro att kejsar Wilhelms så mycket omtalade Pairsschub icke skulle blifva annat än ett evinnerligt Pairs-Aufschub, men så stötte han till och kreerade nya pålitliga medlemmar af herrehuset. Der ha vi revo-l. Yutionen! En revolution i monarkiskt intresse, tror ni. En revolution i alldeles! motsatt intresse, säger Kreuz-Zeitung. Det hade väl icke kejsar Wilhelm kunnat tänka, ty hvad man än må skylla honom för, så har han dock hittills alltid visat sig som god monarkist. Fem och tjugu trogna undersåter släpptes in i herrehuset för att få sitta der under; sin återstående lifstid och votera för regeringen. Innan dörrarne öppnades för dem, måste de gifva revers på att blifva trogna än till ändan. Och hjelper det icke, så kan regeringen göra tjuguftem lorder till, femtio, så mänga som helst. Är icke detta klokt för att alltid vara säker på majoriteten i första xammaren? Ett sådant herrehus mäste väl vara en utmärkt inrättning, enkom , skapad till monarkiens befästande till evig tid. ken anser regeringen komplett galen, Det blir demokratiens seger, menar det gamla kristliga junkerbladet, ty nu är herrehuset ej längre sjelfständigt och kan således ingenting företaga mot deputeradekammaren, som naturligtvis är revolutionens härd. Först undergräfves sålunda aristokratien, och ramlar aristokratien, så faller monarkien också öfver ända. Denna Pairsschub är således en revolution! Hvem skulle hafva trott det? Men faller en monarki, kan man icke svara för de andra. Nordamerika har redan länge varit republik, men det är så aflägset och gör derför föga skada i vår werldsdel. Frankrike är onekligen ett farJigare exempel, men man hade dock trott sig kanna få bugt med det. Hvad skall man deremot företaga sig, då kejsar Wilhelm sjelf arbetar demokratien i händerna? Civilisationen skall gå under äfven i vårt Enropa, som dock alltid v så aristokratiskt öfverlägset. Det blir följden af denna Pairsschub. För öfrigt tyckes verlden fortfara att gå frå måt, till glädje för många, till grämelse och förargelse för några. Antalet af de senare synes dock vara i ständigt aftagande, men ja färre de blifva, desto mer anfäkta de sig och desto gröfre blifva de i sina ut tryck. Man kan väl säga att skammen går på torra landet, uttryckte sig nyligen en af de heliga män. som anse sig hafva uteslutande privilegium på att tjenstgöra som Vanvaktare på försynens vägar, då man djerfves prisa L. J. Hierta slisom en natio nens välgörare, sedan han i grund förgiftat tänkesätten hos två tredjedelar af svenska folket. Och samme helige man satte kroman på sitt verk, då han kallade den nyligen aflidne gamle humanitetskämpen för Djefvulens ombud,. Man må icke föreställa sig, att detta är fantasi af oss. Ut trycket användes verkligen och på fullt all-var. Men, sksom vi i förra veckan erinrade, detta förvänar oss alldeles icke från det bållet. Vi hade blifvit mycket mera förundrade, om sådana angrepp uteblifvit. De äro icke värda annat än ett löje af medömkan, och det skänka vi dem gerna. Den förflutna veckan npprepade åter ryktet om den nya dagliga tidningen, hvilken väntas på nykret för att riktigt taga i tu med tidens ondska. Måtte hela företaget icke gå i vatten i denna regndigra tid, ty det vore onekligen skada. Wäktaren är wisserligen en mycket gudsnådlig tidning och således fullkomligt i kostymen, men devta är sannolikt icke nog i våra dagar. Det beköfg litet mer lif i spelet. Icke duger det att stå och kasta bara småsten och sand på sina motståndare, under det sanden i ännu finare form eller 8. k. puder kommer äfven iden egna fårahjordens ögon. Nej, här behöfs klippblock för att slnnga mot den nya tidene Thor, som stoltserar så morskt på Visst icke, utropar Kreuz-Zeitung, hvil: g sin stridsvagn. En ny tidning med samma heliga afsigter som Wäktaren, men fri skare och starkare samt raskare i vändningarne är således af nöden. Sver:ge behöfver en tidning sådan som den franske Un vers och en tidningsredaktör som Louis Veuilloft. Först då kan ex verklig batalj komma att levereras. Vi längta efter en svensk Venillot, vare detta sagdt på renaste allvar. Men hvar finna en sådan inom våra :oränser? Hos oss hafva vi blott små duodes-upplagor, i stället för denne foliant, med hvilken en otrogen verld kunde dräpas. Om det nya tidningsföretaget verkligen skulle komma till ständ och herrar intressenter lyckades få tag uti en Veuillot åtminstone i stor oktav, vore ej litet vunnet. Det ofvan nämnda svenske helgonet, sam talade om Djefvulens ombud, har onekligen goda anlag att blifva ett stycke Veuillot, men att hinna upp den franska förebilden låter dock icke tänka sig. Vi torde emellertid snart blifva i tillfälle att meddela något närmare om det nya, heliga tidningsföretaget, hvilket vi önska så stor framgång som det förtjenar. Den förflutna veckan åstadkom två unga qvimiga studenter. Saken tyckes icke längre väcka något uppseende. Det är som hade flickor all tid studerat och tagit examen. Inga tecken och under hafva visat sig hvarken t luften eller på jorden. Sammanstötningen med kometen skedde redan innan fröknarna Levysohn och Björck togo sin examen och kan säledes ej gerna sättas i samband med den tilldragelsen. Det är likwal ej längre sedan än två år, då vi voro witsen till följande samtal: Det säger jag dig, Marie Louise, att den flicka som ej bildar sig för hemmets stilla verlå, hon blir en förtappad varelse. Men mamma, om jag nu ville börja läsa på fullt allvar... Läsa! Hvem nekar dig att läsa? Jag har ju ett ganska nätt bibliotek af bäde gammal och ny litterasur, och jag har sjelf bildat mig genom h ing, i synnerhet af andligt innehåll ef heller för FU Br 3 adden. jag