Jag vill ej ha vatten, min vän; det skulle alldeles förtaga nyttan häraf. Du kan ej ämna — — började Ellen; men innan hon hade talat ut meningen, satte Frank ned den tömda bägaren på bordet. Se så, sade han, nu är jag färdig att höra hvad du har att säga. Låt oss återvända till biblioteket, Frank, sade Ellen och gick åt dörren. Frank dröjde några ögonblick, liksom skänken hade haft en underlig äragningskraft för honom, men han följde dock efter henne. Nu, Frank, sade Ellen, sedan de åter intagit sina platser i biblioteket, är jag tvungen att ännu en gång återkomma till detta plågsamma ämne; men jag hoppas och tror att det må bli för allra sista gången. Nå, sade han tvärt, hvad har du att säga?s Jag måste tala med dig om sättet för pengarnes återlemnande. Pengarnes! — hvilka pengar? gade han och såg på henne med en slö blick. Pengarne — guldet — den gömda skatten, som du tog upp ur jorden. Åh — jaså, guldet, Nå, hvad har du att säga om det? Det måste genast återställas till sioa rätta egare, Frank. Jag kan säga dig det nu: morbror var kompanjon i det handelshus, till hvilket dessa pengar voro konsignerade då de blefva stulna och deras förlust var på väg att ruinera dem alla. Hon tystnade i förmodan att få höra ett utrop af bestörtning, men Frank sade blott: nej, verkligen? och satt helt lugn, afvaktande hvad hon vidare hade att säga. Emellertid lyckades de hålla affärerna uppe. Nu är blott en sak att göra; —