dare, huru nybyggarne ha för sed att slå hö här och och der rundt om i fjelltrakterna, ofta flere mil från sina bostäder, medap de deremot vansköta sina hemjordar. Höet eller, sättare sagdt, det usla myrgräset, som här och der hopskrapas, sättes upp i större och mindre stackar, som efter omständigheterna mer eller mindre omsorgs. fullt betäckas. Det förklaras för privat egendom, och de fastboende fordra, att det såsom sådan skall af fjell-lappen respekteras, ehuru mycket ofta de fläckar, der höet slagits, alldeles icke anvisats åt någon viss eller bära minsta spår af något besittningstagande, Nu är det en känd sak, att renen har ypperligt väderkorn eller mycket fin näsa, och att den i riktigt svårt väder, snöyra eller bitande köld, eller när snön är sådan, att det är svårt att komma åt mossa, kan vädra dylika höstackar på långt håll, ofta på en fjerdingsvägs afstånd. Han sätter då i väg, först en del af de gamla djuren i spetsen, och i en lång rad följer hela hjorden efter rätt på höstacken. I ett ögonblick är stacken upprifven, och höet spridt omkring för väder och vind. Förf. anför yttranden af agronomer, som på ort och ställe tagit kännedom om förhållandena, hvaraf framgår, att begagnandet af dessa utslåtter, som föranledt den värsta striden med nomaderna, icke blott icke är till gagn för nybyggarne, utan positivt skadligt, emedan de borttaga hans tid, som kunde bättre användas på de vida bättre hemmarkerna, lemna ett ytterst uselt foder, genom sin aflägsenhet fordra stora omkostnader vid bergningen, samt låta gödseln förspillas, om hvilkens värde också föreställningarna äro sådana, att den på många ställen, i stället för att användas på hemängarna, kastas i hafvet, Sakkunnige ha uttalat, att det område, som för närvarande står till de bofastes förfogande, är stort nog för många kommande generationer, att derpå använ da den tid, som blir öfrig från fi skeriet, som är den förnämsta näringskäl lan. Häraf är tydligt, att anvisningarna å kronans mark sträckts vida längre, än för nybyggarnes intressen varit erforderligt, liksom de tillförene varit så planlösa, att det ofta för fjell-lappen är en fullkomlig omöjlighet att afgöra, om en jordfläck, som ligger afsides högt uppe i en fjelltrakt, är en del af allmänningen eller i någons enskilda ego. Med dessa redan påpekade anledningar till trängsel och kollisioner mellan nybyggare och nomader förenade sig för tiugu år sedan en ny och mycket vär scatlig, nemligen den förut omtalade ryska gränsspärrningen 1852. På sådant sätt, som i det föregående korteligen antydts, har den svensk-norska lappfrågan uppkommit och antagit ett ytterst kinkigt skaplynne. Att den 1871 framlagda lag, som afsåg att afhjelpa missförhållandena, blef förkastad, hade till ej ringa del sin grund i en något grumlig känslo-politik. Under förhandlingarna om denna lag gjordes ej utan framgång gällande den meningen, att lagen åsyftade att inviga nomad befolkningen till undergång; man antog det vara en i Norge rådande önskan, att detta måtte blifva frågans lösning, emedan nomadlifvet der betraktas blott såsom en olägenhet, ett hinder för kulturen. Men denna uppfattning af åsigter och afsigter hos våre grannar är bevisligen oriktig. Att nomadlifvet i den skandinaviska halföns nordligaste trakter är hvarken mer eller mindre än ett oumbärligt vilkor för nybyggesväsendet, att utan det förra öfverhufvud all befolkning och odling skulle gå under, har oss veterligen al drig blifvit tydligare ådagalagdt och inskärpt, än just från norsk sida. Här om hafva vi sålunda sammanstämmande intyg af professorerne Daa och Friis. Den förre anmärker bland annat, att då den högsta norden ingalunda har något öfver: flöd på näringskällor, är det gifvet att ju mer en hvar af dem trifves, desto mer blomstra samtidigt de andra, medan deremot om någon af dem öfvergifves eller vanskötes, de andra ej derför skötas bättre, utan tvärtom aftyna, emedan de förlorat ett vig. tigt stöd. Sålunda, säger han, har norska Finmarkens utbildade fiskerinäring vä sentligen framhjelpts genom samhandel och varubyte med fjell-lapparne, som i sin ödemark, utan förfång för någon, frambringa det ypperligaste tillskott af sunda, för kli matet passande födooch beklädnadsämnen Ryska Lapplands kust förblifver obebodd emedan ingen kan härda ut der såsom en dast fiskare, och Finlands ständiga miss växter skulle ej leda till förhärjande hun gersnöd, om det hade flere medel till berg ning. Det är osannolikt, att samtidigt ren hjorden och grödan skulle drabbas af oår. Renhjordarne underbålla ej allenast noma den, utan lemna ock ett betydligt öfver skott till försäljning åt de fastboende, som derjemte af fjell-lapparne förses med vildt. Det har händt, att på en enda dag 10,00C ripor med rentransport förts ned från Kau tokeino till Alten. Till detta kommer vi dare, att nomadlifvet i dessa nejder är oumbärligt för samfärdseln, som ju äter är vil koret för alla näringsgrenarsutveckling. I sådant afseende, säger Daa, kan i detyt tersta Norden hästen aldrig ersätta renen. ty för den förre fordras banad väg. Om man ock kunde tänka sig, att staterna ville anlägga körvägar genom de vidsträckta lappska ödemarkerna, skulle der aldrig fin nas folk nog för att hålla dem öppna genom snöplog och skofvel. Nomaden med sins renar utgör det enda möjliga kommunika tionsmedel mellan Finmarken å ena. samf