Hvilka dockor, min lille gosse ? sade mrs Bradstock. Hvad menar du? Det står en man härutanför som vill sälja dem, sade gossen. Åh, se, han är redan borta! utropade han med bedröfvad stämma, i det han sprang till dörren; så fort han gick sin väg! Han var nyss här och hade så vackra, vackra dockor! Var ej ledsen, min gosse, sade mr Barnstaple; här har du en shilling att köpa en docka för; den mannen som hade dockorna kommer nog igen i morgon. Hade mr Barnstaple kunnat ana hvem den mannen var, skulle han aldrig sagt något sådant. TJUGOANDRA KAPITLET. Mannen med dockorna. Framåt landsvägen begatf sig den person som gossen hade kallat mannen med dockorna. Han kastade forskande blickar längs häcken som på ena sidan begränsade vägen, till dess han kom till en lämplig plats för att tränga sig igenom. Han tog lådan med handelsvaror, som han vanligen bar på bröstet, under armen; sprang uppför jordvallen, hoppade ned på andra sidan och banade sig väg in i den täta småskogen, till dess han kom till en trädstubbe, der han kunde taga plats. Sedan han satt sig och ställt lådan vid sina fötter, sträckte han ut armarna som voro domnade af bördan, skakade på nacken som värkte af skinnremmen, tittade upp och visade vär gamla bekanute, Joseph Grograms enfaldiga och grofvo arsigte, för tillfället upplyst af ett sjelfbelåtet grin. Var det inte en lycka att jag kom hitåt igen? gade han för sig sjelf, Jag visste att hur saken aflopp, skulle min förra kompanion försvinna från orten, så att af ho