följa med talaren, men se, handtaget af en spade med ett märke på, det var något påtagligt som icke kunde missförstås, och att eit dylikt stycke trä blifvit funnet, gaf hela saken en ful uppsym, Också några af domstolsledamöteraa syntes öfverraskade af hvad de fått höra, Mr Gwenapp, en duglig affärsman, hviskade till mr feague, som var af samma slag som has, att den lille mannen hade framställt sin anklagelse bra och att förhållandet med den enskilda inkomsten och barnets kostsamma uppfostran såg betänkligt ut. M Polperrow och hans ärevördighet Peter Probus menade att det såg besynnerligt ut, hvarför den qvinnan utan egentlig anJedning hade bosatt sig på en alldeles främmande ort och förundrade sig öfver att mr Womersley kunnat taga henne i sin tjenst atan några betyg. Dessa hviskande samtal mellan rättsledamöterna togo emellertid snart slut vid en hastig rörelse af mr Barnstaple, och allas uppmärksamhet var utomordentlig, då han steg upp, kastade tillbaka kappan öfver venstra axeln och började sitt tal till domstolen. De flesta af hans åhörare hade väntat att den lärde juristen skulle framträda med en dundrande oration öfver sin klients dygder och oskuld samt öfver deras ondska, hvilka hade bringat henne i olycka; men de som trodde så, voro föga bekanta med mr Barnstaples resurser. Erfarenheten hade lärt honom att förvåning var ett mera verksamt medel än harm, och detta var en kasus, i hvilken förvåning skulle bli hans rådande känsla. TI stället således, att som han annars brukade, med stark stämma och med sin ena arm utsträckt och den andra handen dold inom vecken af hans kappa, utbrista i vredgade ord, lutade han sig framåt och tilltalade domstolen med lugn förtrolighet samt så sakta, att åhörarne längst bort i salen hade svårt awvt följa honow. Han sade, att säsom verldsmän kunde de väl förstå, huruledes han under sin mång