daler böljande skördariia, hvilka slutligen, i saknad af hans ömma vård och i brist af regn, böjde sina hufvuden och vissnade. Vinden susade sorgligt genom de torr? desfälten, det vilda biet lade ån xe mera nå gom honing i det ihålig trädet, ty blom morna hade förV rat sin friskhet Och de gröna löfvet plifvit brunt. Tu-tochah-nu Ilah såg emellertid intet af allt detta, t) hans ögon voro bländade af den unga fic kans skinande vingar. Men Tis-sa-ach blic kade med sorgfulla ögon öfver de vanvår Yårdade dalarna, när hon vid morgonens gryning stod högst uppe på bergets gråc döme, och knäböjande på den hårda klippar bad hon den store anden att han åter ville skänka åt dalarne de leende blommorna, det saftiga gräset, de gröna träden och den böljande säden. Hon hade knappast hunnit sluta sin bön förrän granithällen med ett förfärligt brak öppnade sig under hennes fötter, och det väldiga berget slets itu, under det att dem smältande snön från Nevada sökte sig väg genom den så underbart vordna öppningen. Inom kort hade af densamma bildat sig en liten sjö mellan de lodräta väggarne af den klufna klippan och derifrån flöt snart en muntert porlande bäck genom dalen. Allt förändrade sig då. Fåglarne badade sig i de små vattensamlingar som förekommo å gräsmattan och flögo sedan ut, qvittrande af lust och fröjd, gräset återfick sin saftiga grönska; blommorna uppsände sin doftande tacksamhet; säden reste sig behagfullt ox, saiven gick åter upp i träden, fram atlande lif och växtlighet. Men kon, för hvil kens skuld dalen hade dit och ken den äfven Yada b fordna skörket, hade I lighetsiaUt som bon kom. Men på det att alla skulle bibehålla hennes minne i deras hjertan tvarlemnade hon den täcka insjön, den porlande bäcken och en grå granithäll, som ännu bära hennes namn, Tis-sa-ach. Man säger att den är iyratusende-femhun. drade fot hög och hvarje afton uppfångar den solens sista rosiga strålar, återkastade från fjerran liggande snötäckta bergspetsar. — När hon flydde bort föllo små fina dunlika fjädrar från hennes vingar, och hvarest de föllo på den lilla insjöng yta, skall ni nu finna tusentals af emå hvita violblommor. När Tu-toch-ah-nu-lah fick veta att hon hade gått, lemnade han sitt klippiga slott och vandrade ut för att söka sin förlorade kärlek. Men på det att Yosemiterna aldrig skall glömma honom skar han med jagtknifven i sin starka hand konturerna af sitt dla huivud på-spetsen af den klippa, som ännu bär hans namn. Och der synas de ännu, ttetusende fot högt, vaktande ingången till den vackra dal, som hade hans lifs hopplösa kärleks föremål att tacka för sin återvunna skönhet. Sedan berättelsen slutat satt Indianen en stund tyst, derefter gaf han de andra en vink, de stego alla upp och audienser var slut. Vid vår afresa nickade de likgiltigt åt oss och indianungarna, som fingo några gula glas-perlhalsband, sökte äfven de så godt de kunde att imitera den indianska värdigheten. Jag afreste dagen derpå österut, då litet anande i hvilket märkvärdigt sällskap jag några veckor sednare skulle tillbringa en dag. H. N.