Jönköpimys tändstickor, ty hade så varit. hade jag ju alldeles känt mig som hemma. I pareutes kan jag säga att det icke är så lätt att undgå dessa stickor; man träffar dem öfverallt. Utom här i Amerika, der jag sett dem på flera ställen, synnerligast uppe i Minnesota, har jag funnit dem så väl i hela Europa som äfven i östra Ryssland; och i Batavia satte en gång en arab min! fosterlandskärlek på ett hårdt wrot, då han der hembjöd till mig en ett-öreslåda af denna fabriks stickor till det. lilla nätta priset alj 1 fulden eller ungefär 1 rår och 50 öre, Emellertid hade indiangubben fått eld på gipan och sedan han några ögonblick med mycken värdighet dragit några väldiga bloss, gick pipan rundt sällskapet och kom under vägen naturligtvis äfven till mig, Oviss om jag någonsin mera i verlden skulle komma i tillfälle att röka en indiansk fredspipa, beslöt jag mig för att taga en riktig solid rök. Jag drog ett väldigt drag, men hade så nära storknat på kuppen, så gemen var den tobak som begagnades. MHostande och med tårarne i ögonen lemnade jag pipan åt min granne under det attindianerna betraktade mig med allt annat än beundrande blickar. Emellsrtid återkom den snart till den gamle som, sedan behöll den, då och då stötande ut ett rökmoln. Derefter börjades ett slags semtal mellan min vägvisare, som fullkorstigt kunde deras språk (de voro en slags alart af de gamla Yosemitiska stammarne) och indianerna, Att vägvisaren genast öf Wwersatte för mig, samt att jag satt och gjorde anteckningar i min annotationsbok, syntes icke förnndra dem, hvaraf jag drog den slatsatsen, att de säkerligen förut mottagit många nyfikna hvita. År din unge broder en jägare, frågade gubben min amerikanske vän, under det hans ögon med välbehag dröjde på den vackra dubbelbössa, som jag lånat i fästningen, Nej, han har kommit öfver det stora vattnet österut för att se vårt land. Han är välkommen, sade indianen efter en stund, liksom min resa uteslutande skulle gällt honom. Min brocer, fortsatte amerikanaren, har hört mycket talas om de röda männens stora förmåga att försälja berättelser och skulle Vara gla att få höra en, för ast sedan få berätta den hemma i sitt land. Han har äfven medtagit. något eldvatten, om hans röda bröder vilja smaka det. .fughs, hughs, hughs!s ljöd det från in dianernas läppar. Eldvattnet, bestående afen butelj whisky serverades och sedan den gamle på nytt tyllt sin pipa, satte han sig i ordning för sin beTättelse. Mellan hvarje mening drog han ett djupt drag ur pipan och tittade stadigt upp i taket, Han tog sig rundlig tidoch min vän kade god tid att öfversätta liksom jag att nedskritva. Under berättelsen sutto de andra indianerna och vaggade sakta fram och jllbaka och qvinnorna och barnen hade slutt rig närmare dörren. Det var, började indianen, i de länge-l: Fedan förflutna dagar, då solens barn först fefde i Yosemite. Allt var åå lycka, ty Ta-toch-eb-nu-lah satt högt uppe i sictl:? klippiga hem och drog försorg om det folk, ! som han älskade. . Ilande öfver de högstal! bergsslätterna, vaktade han de vilda rådjuren på det att hans folk skulle hafva detl: yppersta villebrådet vid dess fester. På det! att hans tappra skulle hafva något att jaga, framtvingade han björnen ur bergens hålor. Från sin af vindarna kringspolade klippa bad han till den store anden och nedkallade det välgörande regnet öfver den i dalarne groende säden. Röker, från hans pipa ringlade sig i luften och förgyldes af solens varma strålar, sov. mognade säden, hvilken qvinnorna hade att skörda. När han log, ) var det rinvar de vattnet fåradt af leenden; när han fockade, for vinden sorgligt susande gesom trädens kronor. Om han talade, v.r det som. om man hörde kataraktens jjepa toner, och när han fälde den vilda, björnen, studsade hans triumfrop från klippa till klippa vida omkring. Han var Yr4k som pilen och elastisk som bågen. Hans fot var lättare än rådjorets och hans öga war starkt och klart lik den uppgående so Jen. Men en morgon hade han en älsklig. syn, som kom hans öga att stråla af en mild , fröjä. Han varsnade nemligen en flicka sitta . uppe på den södra granithällen, som reste sitt gråa hufvad bland de högsta bergstop parna. Hon var icke lik de mörka qvinnor som vandra här nere på jorden, ty hennes kår föll öfver hennes retande former liksom gyllende vatten öfver silfverbällar. Hennes Panna täflade med månans bleka skönhet och hennes ögon voro högblå som de fjerran belägna bergstopparne. Hennes lilla 2ot liknade en snödroppe på en vinterfura, och hennes blick var liksom ett bägskott. Tvenne molnlika vingar rörde sig å hennes skuldror, och henaes röst liknade nattfågelus i skogen. Tu-toch-ah-nu-lab, hviskade hon sakta, böjde sig och försvann öfver bergets afrundade topp. Snabbt var ögat, skarpt var örat och lätt var fotsm på den ädle höfdingen, då han ilade u ppför den skrofliga bergväggen, för att np phinna henne; men från hernes vingar nedsF;akade hon ett ljufligt doft, som förtog honsm synen — och han såg henne icke Mejra, Hvarje morgon ilade den förälskade Tu toch-ah-ku-lah öfver de klippiga höjderna, för att möta den öiskliga Tis sa-ach, och hvarje morgon lade han söta frukter och vilda blommor der han först såg henne, Hans öra uppfångade hennes fotsteg, ehuru de icke gjord.e mera buller än det fallande Jöfvet, hans. öga omslöt hennes sköna bild och sökte blicka in i bennes ädla öga, men aldrig trlade han till henne och aldrig mera nådde tonerna af hennes milda röst hans öra. Så hängaf han sig åt sin kärlek och ! så uteslutande tänkte han på den vackr finkan at han: fen Re ÅR rr