rit naturlig för en man under vanliga förhållanden, på en dylik plats och en sådan timme; utan långsamt och tvekande, med en blick af koncentrerad, stel fasa, liksom hade han väntat att få skåda en förfärande syn. Också då hans blick föll på Ellen, fann hon tydligt att han icke igenkände henne, ty han stirrade med en själlös slöhet på henne, utan att säga ett ord. Frank, hviskade hon sakta. Vid ljudet af hennes röst sprang han upp och sträckte ut armarna, liksom hade denna röst väckt honom och återgifvit honom mod. Ellen, min älskade, hvad i all verlden bringar dig hit ut, vid en sådan timme på natten? Jag hade gått ut för att röka en cigarr och så satte jag mig här en stund, för att njuta af månskenet. Förmodligen var jag alltför trött efter resan, ty jag somnade. Du har inte sofvit, Frank, sade hon stilla. Det låg i hennes röst ett uttryck som kom honom att håstigt se upp i hennes ansigte, som var klart belyst af månan. Frank flyttade sig litet åt sidan, så att han kom att stå i skuggan. Så besynnerligt du talar, Ellen! Hvaraf kommer det sig? Du var inte trött, Frank, jag upprepar detta ännu er gång; inte heller gick du hit ut för att röka en cigarr, som du sjelf säger. Jag har i några minuter betraktat dig från mitt fönster. Jag säg dig vandra fram och åter här i stor sinnesrörelse och jag beslöt att göra mig förvissad om anledningen dertill. Detta var således orsaken till att du kom ut? Detta, och intet annat. Min lilla Ellen, du är just ett oförstån