el öländingar; det lär ntöfvas när man tror sig hafva råkat ut för något osynlig sat-tyg eller blifvit bebäftad med någon sjukdom. — Ovanligt hög ålder En engelsk, till Ca js nada öfverflyttad qvinna, vid namn Ann Camp-1! pel har i September månad aflidit i det senare l landet efter att hafva uppnått den höga åldern j af — 130 år. Hon var född i Skotland år 1742. 1 Vid 30 års ålder fick hon anställning som mjölkpiga hos en landtbrukare Murray i Grishouiser. Hon qvarblef i denna familj i 50 år. Derpå fick hon anställning hos en annan landtbrukare, Nicholson i Ardmore, hos hvilken hon var i 7 år. Hon var då 87 år gammal, och vid denna höga ålder utvandrade hon till Canada, der hon till-j bragte de återstående 43 åren af sin lefnad och: ständigt besöktes som ett under. Hon har al-: drig smakat läkemedel samt var fullt verksam och rörlig. — På en riddningsboj i hafvet. I Newyork Times meddelas följande skildring från ett ångfartygs förlisning: . Då jag såg att ångfartyget skulle sjunka försäkrade jag mig om en räddningsboj och jag såg . hur många sådana blefvo utan nytta, ty handtagen gingo af, tågen voro nemligen ruttna. Dål jag hoppade i vattnet från fartygets däck, kom: jag ej långt under, utan var snart uppe på ytan j igen. Jag fann då, att räddningsbojen flöt mycket bra, ehuru jag ej kunde komma framåt med . den. Utan att vara någon god simmare är jag. van vid sjön och visste huru jag skulle hålla andan och draga den med sådana mellanrum, att jag icke sväljde saltvattnet. Sjön gick mycket hög och jag fann det snart ytterst svårt att göra någon fart. Då det var alldeles mörkt och vattnet blott då och då upplystes af sin egen fosforescens, hade jag naturligtvis ej något bestämdt mål att simma efter på något håll. Jag visste, l. att hvad jag hade att göra var att hålla migl: stilla och om möjligt söka få tag i något fly tande timmer, som jag hoppades skulle ha lossnat från vraket. Mycket snart erfor jag en känsla : af stark kyla, som gick isande genom märg och å. ben. Ovädrets våldsamhet syntes tilltaga ochi. svårigheten att komma ur vågorna, som brötoå sig öfver mig, blef större och större. Jag höll l. mig godt i den lodräta ställningen, för hvilken jag hade mina stöflar att tacka. Men efter en stunds förlopp, då mina nedre extremiteter började blifva kalla och kraftlösa. började sjön vilja asta mig öfver på sidan och hur mycket jag än I ansträngde mig var jag dock nära att förlora jemnvigten. Efter hand kände je. att jag blef svagare och svagare och började uppgifva allt hopp. Jag antager, att de ansträngningar jag gjort för att rädda andra, lika olyckliga som ja gjelf, hade verkat för starkt på mina krafter och I min uthållighet. Under den första tiden jag låg i vattnet hade jag tänkt mig, att utsigterna till att blifva uppfiskad voro goda, emedan ångfartyget hade sjunkit på ett farvatten, som Passeras af så många ångfartyg och andra fartyg, men då jag nu icke såg något och natten blef merj och mer mörk, började jag att förtvifla. Ännu höll jag mig uppe och kämpade allt hvad jag orkade för lifvet, eburu en mattighet smög sig öfver mig. Jag insåg, att min styrka höll på att öfvergifva mig och att vågorna nu, hvad deg än gjorde, skulle spola öfver mig, och blef derför mera likgiltig för min andhemtning. Jag visste också att jag hade sväljt icke obetydligt med saltvatten och började nu att må mycket illa. Då jag hade legat i vattnet två timmar eller mer, kom en planka drifvande. Hade den icke drifvit alldeles tätt intill mig skulle jag aldrig kunnat få fatt i den. Med en förfärlig ansträngning fick jag tag i den, men knappast var jag uppe på den, förr än en våg spolade mig af den. Då ansåg jag mig utan räddning förlorad. Jag fick härigenom ej någon känsla af resignation. utan snarare spändes hela min kraft; jag var ej likgiltig för huruvida jag skulle få lefva eller icke, utan låg i det halft dåsiga tillstånd, som följer med kroppslig utmattning. Några minuter efter det jag hade förlorat plankan ur sigte och nppgifvit. hvarje hopp om räddning kom en ny planka rätt emot mig och med uppbjudandet af mina sista krafter fick jag tag iden med mina fötter. Då sprang en af stropparnei räddningsbojen och den gled öfver min ena axel och låg rondt om mitt hufvud och jag höll dervid på att drunkna. Lyckligtvis kom en ny våg och ka stade bojen tillbaka i dess förra läge. Hur länge jag med fötterna höll mig fast vi plankan vet jag icke. Till och med då fattade jag icke att min ställning var mycket förbättrad. Åter flög en känsla at fullständig likgiltighet genom mig, då jag plötsligen erinrade mig ett visst dokument, som jag lemnat qvar hemma i min byrå. Hvarje ord i detsamma, sjelfva papperets färg, rättelserna och raderingarna, min andstil — allt asserade förbi min blick. Jag kände, att min ilsverksamhet icke var slutad, att jag måste lefva för att uppfylla mina förpligtelser, och med en förfärlig ansträngning — den sista, ty hade icke den lyckats, hade jag fallit liflös tillbaka i vattnet — fick jag till sluts tag i plankan och var ändtligen frälsad. Min erfarenhet afen räddnings: boj är denna: I lugn sjö kunde jag ha hållit mig uppe i timtal, naturligtvis icke utan stor ansträngning, men i ett upprördt haf kan man drunkna med en lifräddningsboj om lifvet, ehuru man är uppe vid vattnets yta. Det enda den är lämplig till är att hålla en menniska öfver vattnet tills annan hjelp kan hinna komma. Hade jag icke haft räddningsboj på mig, hade jag naturligtvis aldrig funnit plankan, men med räddningsbojen ensam skulle jag ha gått till botten. Alla de af oss, som blott hade räddningsbojar och icke fingo annan hjelp, drunknade, på ett enda undantag när. Deras lik flöto till stranden, hållna uppe af korkmassan, medan deras hufvuden lågo under vattnets yta. De, som begagnade korkmadrasser, blefvo, sävidt.jag känner, allesammans räddade. Ehura faran naturligtvis måste vara stor i ett upprördthaf, antingen man har den vanliga räddningsbojen eller korkmadrassen, så skulle jag dock vida föredraga den sistnämnda. Korrespondenten fäster derefter uppmärksamheten på att nya räddningsbojar på ett fartyg måste anskaffas hvart tionde år, att de tid efter annan måste noga undersökas och äro utan värde då öfverdraget är skadadt, ty vid minsta påtryckning gå de i tu, samt påpekar till sist hurule des bojarna ofta äro stufvade på sådana ställen ombord, att blott få kunna få tag i dem i händelse en olycka plötsligt skulle inträffa, då alla rusa till för att bemäktiga sig dem. — Sent framställda anspråk. Blandde många danska fartyg, som under år 1807 kapades afenelska flottan, funnos äfven sju hemvändande fölsteinska Grönlands-farare, hvilka icke hade någon aning om det krig, hvarmed England öfverfallit Danmark och som började med anfallet å Kjöbenhavn. Frogn Quebec under amiraJen lord Falklands befäl tog dem vid Elbes mynning och förde dem till England, der fartygen förklarades för god pris och såldes. Manskapet frigafs, och åt de sju kaptenerna öfverlemnade man ett litet fartyg att segla hem på. Men under vägen förliste de. och man hörde sedermera aldrig utaf dem. Arivingarna till meranämnda sju i gamla bruk att offra är ännu icke utdödt hos en ; ( 1 artygsredare ärna nu, enligt Dannevirke, vidtaga åtgärder för att förmå engelska regerinven att ersätta den förlust, deras förfäder för 65 år sedan