att hans styrka låg i anmärkningar, icke i beskrifningar. Och här upp fordrades han nu att berätta en lång historia, gom han dertill alldeles icke hade klart för sig sjelf. Han tog i håst sitt parti, yttrade blott: fråga Parker, och vinkade med pipskaftet åt det håll, der denne person tagit plats. Parker kände sig ingalunda belåten med denna anvisning, . Han hade gjort en god gerning, med ej ringa obehag för sig sjelf och hade ej funnit den så uppskattad som han väntat. Hade han släpat Martha Bradstock i fängelse, lika skonlöst som mången annan lagbrytare under gin tjenstetid, skulle han icke fått mera förargelser, än hvad som nu kommit på hans lott. Ehuru han sökt hälla hennes arrestering hemiig, hbyarigenom han drabbades af det värsta obehag, som han knppde tänka sig — mrs Parkers vrede — gå fann han gaken rr visste tillika vara öfverallt bekant och ett ämne. ör hela byng kommentarier, Som vi lerjemte kunna tillägga, att bans egna, välvilliga känslor för fången snarare ökats än minskats genom. hennes sätt att taga sin olycka, och deras gamtal under färden till Badmin, kände han sig dubbelt bpsvärad af att frågan på detta vis hänsköts i onpm pgh svarade helt kort: ROPEN GC Hvarfor just fråga Parker, mr Cobham? Hvarför skicka efter mig, liksom ni vore Pharao och jag vore Moses eller någon af de der kloka herrarna, för att uttolka hvad ni tänker? Hur skall jag veta hvad mi har i bufvydet? Det är mrs Bradstock, som sitter i hufvudet på mr Cobhame, inföll värdep, far Bellingforough; och det lär väl inte vara någon annan än ni, Farker, som kan gifva rätt besked om henne,