komlig herre öfver dem. Så omtalas att han i Tretti år af en spelares lefnad, der han utförde fadrens rol, då han efter förbannelsescenens slut föll ned och dog, gjorde detta så naturligt, att hans medspelande bragtes ur fattningen och publiken förstummades af förskräckelse, till dess man fick veta att konstnären var frisk och sund, då jublet utbröt. Hjortsberg var lyckligare än de fleste utöfvare af skådespelskonsten, särdeles under den tid han tillhörde, deri, att han sattes i tillfälle att förvärfva en för en sådan ovanlig bildning, ej blott i bokligt hänseende utan ock genom rillträde till de högsta kretsar. Hans tidiga intelligens väckte snillekonungens intresse för honom, och han utnämndes först till garcon bleu, ett slags ofrälse page, hos denne samt senare till vårdare af biblioteket på Haga lustslott och lektör, i? hvilken egenskap han med: följde på flere af konungens resor. I sjelfva sin konst egde han den berömde Monvel till handledare, och ehuru han snart nog framstod såsom en mästare inom den samma, upphörde han dock aldrig att egna henne allvarliga studier. Dessa förenade omständigheter gjorde Hjortsberg till hvad han blef: det största minne för den skådeplats, som i morgon skall högtidligt fira det samma. Hans betydelse för den karakteriserades strax efter hans bortgång uti denna tidning med följande ord: Ehuru komiken var det fält, der han egentligen röjde sitt mästerskap, ehuru sjelfva farsen derifrån icke var utesluten, förstod han likväl med en sällsynt, honom egen takt att dervid aldrig öfverskrida gränsen, att aldrig låta det roliga sjunka till det löjliga, eller det löjliga till det låga, och då han uppträdde i värdigare, till och med tragiska, roller, för hvilka hans figur emellertid icke var rätt lämplig, igenkände man dock alltid hos honom bekantskapen med den finare sällskapstonen och det ädla, enkla och okonstlade i sättet att vara, som just är blomman af denna ton. :