BLANDADE ÄMNEN. Ett fyrahundraårigt minne. Tyska staden Thorn skall nästa år fira en fest, som sär kerligen Åh skall aflöpa mindre högtidligt än den 18 Februari 1864, trehundrade årsdagen af Gallileis födelse: Vi mena fyrahundrade årsdaen af Copernici födelse. Nicolaus Copernicus öddes den 19 Februari 1473 i Thorn och dog den 24 Maj 1543 såsom kanoniker i Frauenberg. För mycket folk är Thorn blott en preussisk fästning, belägen vid Weichseln, och staden Frauenberg är ej bekant för någon genom annat än derför att den är sätet för biskopen Krementz, som i detta ögonblick kämpar mot det tyska rikets allsmäktige kansler. För de förre torde det vara intressant att veta, att inom fästningens vallar ligger det hus, i hvilket föddes grundläggaren af en ny astronomi. Det arbete, vari Copernicus framlagt resultatet af sina forskningar och som benämnes: De revolgtionibus orbium coelestium, publicerades första gången år 1543 i Niirnberg; en andra upplaga utkom år 1566 i Basel och den tredje år 1617 i Amsterdam — alla tre bibliografiska sällsyntheter. Den fjerde och sista editionen är den som utgafs 1854 af Johan Baranowski, direktör för observatoriet i Warschau. som bifogat en polsk öfversättning. Ehuru denna editions text är mycket vacker och korrekt. ämnar man dock tilll årsdagen af Copernici födelse utgifva en ännu vackrare. Man vet, att både tyskarne och polackarne börda Copernicus såsom deras landsman och de förre hafva vetat, liksom de senare också, nppresa ett monument öfver den ryktbare astronomen. 4 Det är det vetenskapliga och artistiska sällskapet -Copernicus-, upprättadt i Thorn, som ställt sig detta mål före och den lärde tysken Curtze har börjat kollationera originalmanuskriptet till De revolutionibus orbium coel-stium. Genom en lycklig tillfällighet finnes detta Copernici manuskript ännu qvar. Förste egaren deraf var Georg Joachim Rhseticns, den store mästarens intelligente lärjunge. Efter dennes död 1576 kom mannskriptet i händerna på Valentin Otho, som afslutade det stora trigonometriska arbete, hvilket påbörjats af Rheeticus och kallades Opus Palatinum, till kurfursten Fredrik IV:s ära. Vid Othos död kom manuskriptet år 1590 till Heidelberg, der Fredrik hade sitt hof; manuskriptet förvarades derefter någon tid i Närnberg och 1603 befann det sig hos en professor Christman, hvars enka sålde det år 1614 till Johannes Amos Nivanus. År 1630 blef baron Otto von Nostiz i Prag egare af det dyr bara manuskriptet. som sedermera stannat i familjens ego och fått begagnas af utgifvarne. Såsom en kurjös detalj rörande denna värdefulla handskrift torde vi få nämna. att densamma uppskattades år 1835 af två tillkallade mätismänförst till 1 gulden (1 rdr 75 öre) och sedan. förmodligen för att denna samma ansågs för hög, till blott 30 krentzer (88 öre). Dock är detta manuskript, som är väl bibehållet. af ett oskattbart värde. Sällskapet Copernicas har åtagit sig kostnaderna för den nya upplagan, men har dock af staten erhållit ett understöd af 2000 thaler, enligt hvad Allg. Zeitang meddelar, hvarur ofvanstående upplysningar äro hemtade, — Stark simmare. Norska bladet Tunsbergeren meddelar i ett bref från Aarösund följande egna tilldragelse: En af de stormiga dagarne i början af Oktober månad sevlade som vanligt ett par af våra lotsar ut på sjön för att assistera fartyg. Natten blef mörk och stormig, och lotsarne styrde alltjemt utåt, tappert kämpande med det upprörda hafvet. Samma kurs ibehölls natten öfver och påföljande dag till efter middagen; men ännu sågo de ingen seglare så nära, att de kunde komma ombord. Deremot syntes ett stycke ut på hafsytan någonting svart då och då titta upp öfver de skummande vågorna. Man styrde ditåt, och det svarta föremå!et befanns vara en stor, vacker hund af Newfoundl!andsrace. som med så bevekande blickar bönföll om hjelp, att lotsarne, såsom de sjelfve berätta, -oaktadt fruktan för att blifva bitna, beslöto att rädda det stackars djuret, hvilket äfven lyckades. Kommen upp i båten, sökte hunden ifrigt att visa sin tacksamhet genora att, ödmjukt krypande och viftande på svansen, stryka sig mot sina räddare och slicka dem. Då desse något senare påträffade ett fartyg, på hvilket en af lotsarne engagerades för Kristianiafjorden, berättade de för kaptenen om sitt fynd och frågade, om han ville köpa denna räktiga hund, emedan han vore för stor för att de sjelfve skulle hafva råd att behålla honom, hvilket tillbud kaptenen strax antog och betalde, såsom de begärde, 1 spdr för honom. Då fartyget sedan kommer till Kristiania, får hunden på keppsbron se en person, som han störtar emot med de häftigaste glädjeyttringar. skådarne blefvo vitnen till en igenkänningsscen, ty personen var — hundens förre egare, hvilken med sitt fartyg hade ditkommit dagen förnt. Natten före den dag. då lotsarne fram på eftermiddagen bergade hunden, hade han fallit öfverbord, och ehuru hvad omständigheterna tilläto blefvo till kaptenens. och äfven den ingens sorg ansträngningarna fruktlösa. inden hade således, då han upptogs i Jotsbåten, legat simmande i det upprörda hafvet omkring trefjerdedels dygn, hvilket vitnar om, en synnerlig styrka och nthållighet hos dessa djur.