vestamda tullisats, Nvaretter tretlo stapelstader skulle från och med nya tulltaxans tilllämpning, undfå ärlig godtgörelse, för hvilken stadgades en normalsumma för hvarje stad, att ökas med 5 proc. å den tuliuppbörd, som öfverstege vissa beräknade belopp, eller minskas med viss, för hvarje stad fastställd procent för hvad stadens tulluppbörd understege det beräknade beloppet. Normalsummorna för den ärliga godtgörelse af b tuilmedlen, som stapelstäderna skulle erhålla, 2 blefvo för Stockholm 335,300 rdr, för Götet borg 303,600, för Norrköping 44:600, för d Landskrona 15.600 o. s. v. ända ned till 400 : ö f för Luleå och 30 för Kongelt. Tillämpningen af de nya föreskrifterna inträdde från och med år 1858. För öfrigt bemynadigades K. M:t att, på förekommande anledningar, bevilja öfriga, förut ej till tolag berättigade stapelstäder, i tolagsersättning 5 procent af stadens årliga tulluppbörd, hvilken förmån också sedermera tillagts åtkilliga städer. Mot de grunder, hvarefter denna reglering uppgjordes, har man sedan framställt an märkningar, förmenande att tolagsersättningen kommit att öfverstiga de förutvarande, verkliga tolagsbeloppen, hvarjemte man velat göra gällande att denna beskattning, för så vidt den icke utgör ersättning för de beqvämligheter (bryggor, packhus m, m.), hvarmed städerna förse tullverket, ej kan anses för tidsenlig. Redan å riksdagen 1859— 1860 gjordes förslag om återgång till det gamla, hvilket förslag dock segerrikt tillbakavisades af bevillningsutskottet. År 1868 framkom i Första kammaren det förslaget, att antingen tolagen måtte anses inbegripen i tullsatserna, men staten, i stället för att lemna stapelstäderna det höga ersättningsbelopp, som till dem utginge, sjelf öfvertaga kostnaden för de bygnader och anstalter, som för tulluppbördena fordrades, eiler ock att åt städerna återlemnades rättigheten att uppbära tolag i sammanhang med annan de ras enskilda uppbörd för sjöledes inoch utgående varor, hvarvid dock tolagsprocenten borde bestämmas lika öfverallt och noga afpassas efter ändamhlet, samt icke det chimäriska tullvärdet, atan tullsatsen tagas till grund för beräkniogen. Äfven detta förslag blef utan vorkan, År 1870 väcktes motion i Andra kammaren, gående derpå ut, bland annat, att den medågifna tillökningen i tolagserättningen med 5 4 å öfverskottet öfver den beräknade tulluppbörden skulle upphöra, och att det i riksstaten uppförda anslaget till ersättning ät städerna för mistad tolag måtte nedsättas till 825,000 rår. Förslaget blef visserligen af statsutskottet afstyrkt, men då utskottet funnit åtskilligt att anmärka mot de redogörelser för tolagsmedlen, som för vinnande af kontroll ä deras användning skulle, enligt k. brefvet af den 1 Okt. 1851, af stapelstädernas drätselförvaltningar till kommerskollegium hvart tredje år insändas, så föreslog utskottet en anhållan, att K. M:t ville förordna, dels att drätselförvaltningarna inom viss tid hvarje år skola till k. kollegiam insända behörigen styrkta uppgifter öfver beloppet och användandet af de stä derna tillflutna tolagsmedel för näst föregående år, dels att kollegium, efter uppgifternas granskning, deröfver skall i den ärliga berättelsen om inrikes handela och sjöfarten meddela sammandrag. Förslaget föll i Första kammaren. Under den korta debatten anmärkte en talare, att alla i detta ärende erforderliga åtgärder ju redan vore vidtagna, 8å vida man icke ville taga ett så stort steg, som kanske en och annan åsyftar, att beröfva städerna all ersättning för tolagen. En annan talare påpekade att, enligt de gamla bestämmelserna för tolagen, städerna fått rättighet att uppbära denna afgift mot skyldighet att besörja bryggor, packhus och andra omkostnader, under hvilken senare rabrik magistraternas aflöning af ålder hänförts; ocksä heter det i k. brefvet af 1857 om den af dåvarande riksdagen beslutna regleringen, att ingen inskränkning skulle ega rum i städernas fria disposition af tolagsmedlen. En 6gentlig kontroll hade derför aldrig varit kommerskollegium ålagd, och anmärkningar mot användningen af tolagsmedlen kunde tydligen ej med fog framställas. Samma år anmärkte riksdagens då församlade revisorer, att den år 1851 meddelade föreskriften om redogörelser för tolagsmedlen, som hvart tredje år borde till k. kollegium ingå, ej behörigen iakttoges. Vid 1870 ärs revision hade sådana redogörelser bort vara att tillgå för de tre åren 1867—1869; men uppgifter saknades från ej mindre än tjugufyra städer. På grund af denna framställning beslöt riksdagen 1871 en skrifvelse till K. M:t af samma innehåll som den 1870 af statsutskottet föreslagna, med det ytterligare tillägg, attk. kollegiumtförsta gången, då dess sammandrag inflyter i handelsoch sjöfartsberättelsen, borde angifva hufvudsakliga innehållet af de k. bref och resolutioner, hvilka bestämma till hvilka ändamål tolagsmedlen få användas, När förslaget om en sådan skrifvelse förevari Andrakammaren, ramhölls der, att rikets ständer vid 1850 —1851 årens riksdag uttryckligen uttalat, att tolagsmedlen blifvit städerna från äldre tider anslagna för bestridande af förefallande kommunala behof, hvadan den verkliga och innersta tanken i förslaget förefölle något tvetydig. Om hvad som efter denna riksdagens skrifvelse vidare i frågan åtgjorts; meddelar nu föreliggande berättelse från statsrevisionen följande, K. M:t har förordnat, att i Stockhoim öfverståthållaren före Septemi v månads slut, i öfriga till tolagsersättning berät tigade städer magistraterna före slutet af Juli hvarje år skola till kommerskollegium insända behörigen sranskade och styrkta utdrag af stadens räkenskaper rörande beloppet och användningen af de staden under föregående år tillfiutna tolagsersättningsmedel, samt att kollegium i sin årliga berättelse om inrikes handeln och sjöfarten skall intaga sammandrag af dessa uppgifter, och dervid första gången angifva hufvudsakliga innehållet af de resolutioner, som bestämma ändamålen, hvartill tolagsmedlen må användas. Kommerskollegium har i. följd härat infordrat och från kvar och en af de i fråga varande städerna mottagit uppgifter om nämnda k. bref och resolutioner, hvarefter kollegium äfven för år 1870 infordrat uppgifter om tolagsmedlens belopp och användning, att åtfölja! dem för 1871. gom inom ofvan nämnda tid I — I NN