HLIVURHUVLA UCI 3 UKLOPCT. FfEn akademisk befordringsfråga i Lund. För några månader sedan gaf oss en då utkommen skrift, kallad Handlingar rörande återbesättandet af en professur i matematik vid universitetet i Lund, anledning att påpeka, att nu gällande bestämmelser om akademiska läraretjensters tillsättande äro ändamålsvidriga, och att man åtminstone till en del har dessa orimliga bestämmelser att tacka derför, att akademiska befordringsfrågor så ofta förete ett obehagligt skaplynne. Det nyss utkomna andra häftet af Handlingar rörande nyss anförda befordringsfråga vid universitetet i Lund föranlåter oss att till ämnet återkomma, Till en början påminna vi om följande. Fyra sökande hade anmält sig till den lediga matematiska professuren i Lund. Filosofiska fakulteten, som det ålåg att yttra sig öfver de sökandes kompetens, räknade inom sig en fackman, i öfverensstämmelse med hvilkens uttalande samtlige de sökande förklarades kompetente. Akademiska konsistoriet, hvars ledamöter sedermera skulle, med anställande af bestämd jemförelse mellan de särskilde sökandes skicklighet, uppföra tre å förslag, var härvid — ehuru talrikare än fakulteten — i samma belägenhet som denna, nemligen att ega blott en fackman, samma person som förut varit fakultetens sakkunnige ledare vid kompetensförklaringens afgifvande. I enlighet med hans åsigt uppförde konsistoriet å förslaget hrr adjunkten v. Zeipel, adjunkten Dillner och docenten Bäcklund, varande således fjerde sökanden, lektor Björling, från förslaget utesluten. Till ytterligare ledning för K. M:t, vid tillsättande af professur, tillkomma vidare utlåtande af prokansleren och betänkande af kansleren, Hvilken garanti för en rättvis afgörelse innebär nu denna pap: perslunta? I många, säkerligen i de allra flesta fall måste det i följd af den vetenskapernes starka specialiserinog och den deraf föranledda, långt sträckta arbetsfördelning mellan vetenskapsmännen, som nu mera ega rum, inträffa att det vida öfvervägande flertalet af dem, som skola afgifva kompetensförklaring, och af dem, som skola uppsätta förslag, äro icke sakkunnige i det, som de skola bedöma. I det föreliggande fallet t. ex. representerades sakkunskapen i fakulteten och konsistoriet af en enda person. Att det annat än undantagsvis skall kunna inträffa, att prokanslersoch kanslers-embetena äro i tillfälle att supplera, hvad i detta hänseende brister hos fakultet och konsistorium, lärer ingen förutsätta. Hafva då, såsom ju hända kan, fakultet och konsistorium ej till sin ledning haft någon enda sakkunnig, hvilken nytta kan väl K. M:t hemta af alla dessa utlåtanden från icke sakkunnige personer? Naturligtvis jemnt upp ingen. Är ej då hela förfarandet en ovärdig humbug, och en rättvis afgörelse beroende af slumpens gunst? Man skall kanske erinra, att den nu förevarande befordringsfrågan ej gifver skäl till sådana farhågor, ty här fanns ju dock en sakkunnig. Om det vore lagens mening, att en enda fackmans yttrande i ämnet innebure tillräcklig upplysning och ledning för den, som skall tillsätta lärarebefattningarna vid universiteten, hade väl icke de akademiska statuterna föreskrifvit här ofvan omnämnda, vidlyftiga förfarande, utan nöjt sig med ett vida enklare stadgande om sättet för akademiska läraretjensters tillsättning. Det är uppenbart, att lagen velat i fleres samfälda pröfring af sökandes såväl absoluta som relativa kompetens vinna en borgen för i sak allsidig och personligen opartisk utredning; men man har dervid ej tagit i betraktande, att ändamålet ju ej kan ernäs genom att ålägga, om det än vore, ett hundratal personer att yttra sig om sådant, som de icke begripa. Lunds akademiska konsistorii förslag har, som bekant, af lektor Björling blifvit öfverklagadt, Öfver besvären har K. M:t inhemtat konsistoriets samt de å förslag uppförde sökandenas förklaringar, hvilka jemte klagandens slutpåminnelser och ännu några andra aktstycken äro offentliggjorda i andra häftet af Handlingar rörande äterbesättandet af en professur i matematik vid universitetet i Lund. Det akademiska konsistoriets förklaring, daterad den 3 Augusti d. å., då förmodligen rätt många ledamöter hade tjenstledighet, är undertecknad af sju professorer, af hvilka dock fyra förmälde sig icke hafva någonting att i saken anföra och tvenne kort och godt instämde i det motiverade yttrande, som afgafs af professor Möller. Efter en kortfattad framställning af de anförda besvären, börjar den egentliga förklaringen med en erinran, att konsistorium vid förslagets upprättande haft skyldighet att taga i betraktande den sakkunniga fakultetens betänkande och med stöd deraf verkställa sin pröfning af de sökandes relativa skicklighet. När konsistoriet här betecknar fakulteten såsom sakkunnig, så förutsätter och anför det något, som det naturligtvis vet icke sant vara. Konsistoriet känner ju fullkomligt, att fakultetens pluralitet var icke sakkunnig, och att fakulteten räknade endast en enda matematiker. Den af konsistoriet åberopade grunden för förslagsåtgärden fins följaktligen icke till, sådan som konsistorium uppgifver. Konsistoriet säger sig vidare ej hafva förbisett de yttranden, som rörande hr Björling afgifvits af professorerne Bjerknees il Kristiania och Steen i Kjöbenhavn, men förmenar, att dessa yttranden blott afse klagandens af fakulteten medgifna kompe