en man, och han är dess ende man, hufyud sakligen derför, att han är så gammal. Jus ni, då republiken åter är populär hos frans männen, emedan hon gifver de personliga äregirigheterna fritt spelrum, är det Thiers yppersta förtjenst, att hans höga ålder gif ver alla hans yngre motståndare rättighet att hoppas, Men är det icke ett tecken till armod hos den franske anden, att den beherrskas af en enda man och ännu icke fannit eh efterträdare åt honom? VisserliZen icke. Det är tvärtom ett tecken till att Frankrike är alltför rikt på duglige män, på representanter för de många partier, i hvilka landet är deladt. I den franska politiken i våra dagar finna vi spår af kela dess historia; I försåmlingen i Versailles sitta, sida vid sida, män, som successivt föra oss genom revolutionerna ända till korstågens tider, ja nästan till deras idger. I England har det moderna framåtekridandet blåst bort många gamla historiska traditioner, och vårt öläge har Åter gjort os3 till ett folk äfven efter revolutioner och borgerliga krig. Men i Frankrike finnas ännu styfsinte försvarare ef nästan hvarje institution eller id, som fiågötsin blomstrat på dess jord eller inom dess press, och i dess politik finna vi om hvartannat spår af kronor, afsatta dynastier, forna krig och invasioner, föråldrade dekreter och gamla tankar. Den nuvarande brokiga församlingen i Versailles gifver allt igenom en fallständigare bild af detta lands ytterst vexlande historia än något annat parament, gom någonsin blifvit sammankaladt i Frankrike; ty det blef fritt valdt, och provinsernas invånare, som voro isolerade från Paris, gjorde hvad de ville och framställde Frankrike sådant det är — ett land, som består af så många partier, att det alltid är underkastadt godtycket af den kraftigaste bland dess många minoriteter. Man har nu ett vapenstillestånd under Thiers åispicier; men när det är förbi — hvem kan då säga, hvem som skall blifva den segrande ?Vi meddelade för några dagar sedan efter Times speciolle korrespondent i Paris en historik af Lauriumfrågan, enligt hvilken framställnivg grekerne idenna sak skulle ha betett sig på ett högst rättsvidrigt sätt. Denna skildring af tvisten har nu i samma tidning framkallat ett inserat, undertecknadt af En Grek, hvilket ger en helt annan kulör åt saken. Brefskrifvaren söker först bevisa att det icke förhåller sig riktigt, när det säges att hrr Serpieri och Roux (direktörerne för det fransk-italienska bolaget, som exploiterar grufvorna) hafva visat grekerne hur rika Lauriomgrufvorna i verkligheten äro, och fortsätter derpå sålunda: Man måste först göra sig ett begrepp om de tvenne mineraliska produkter, som spela hufvudrollen i denna!inveckladejstrid. Det finnes vid grufvorna oerhörda qvantiteter slagg, föm äÄterstå från smältningarna i gamla ti: der, och det egentliga råämnet, mineralet, som brytes ur berget. Det sistnämnda bar emellertid icke begagnats, emedan man antog, att dess smältning icke kunde betala sig. Det fransk-italienska bolaget har aldrig haft koncession på att bearbeta råämnet och så länge bolaget inskränkte sig till att bearbeta slagglemningarna, lades icke något hinder i vägen för dess verksamhet. Först då bolaget äfven gjords anspråk på råämnet Satte sig regeringen deremot. Det faller af sig sjelf, att råämnet tillhör staten derför att det just är detta som gör grufvan till grufva. Den grekiska lagen är i fu!llkomlig öfverensstämmelse med den romerska rätten och alla moderna lagstiftningar. Enligt en tysk bergverksinspektörs undersökning, hvilken egde rum 1869 och som konstaterade bolagets egenmäktiga tilltag, var det som regeringen förbjöd begagnandet af råämnet. På detta sätt började tvisten och den offentliga meningen i Grekland blef småningom mer och mer upphetsad. För att Eöra ett slut på saken förelade regeringen kamrarne år 1871 en lag, hvilken antogs, och som föreskref de reglor och vilkor, på hvilka l man ville exploiterandet af råmaterielet åtl privata sällskap eller personer. I stället för att begagna sig al denna lag för att komma i besittning af denna koncession började bolaget, som helt konsiderationslöst gjorde anspråk på något, hvilket aldrig blifvit det medgifvet, att utskrika lagen som en plundring och som ett öfvergrepp samt att sprida flygskrifter mot regeringen, ja slutligen att äkalla Italiens och Frankrikes understöd. : På detta sätt har det gått tillväga, att enl rent privaträttslig, administrativ fråga har blifvit en diplomatiskt-internationel. Breftskrifvaren påstår nu till följd häraf, att den fransk-italienska kollektivnoten af den 23 Maj 1871 går ut från alldeles falska förntsättningar, och bevisar detta ytterligare ge: nom att upplysa det faktum, att bolaget först senare har upptäckt råämnets värde, och att det, då det ingaf ansökning om koncessionen, icke nämnde annat än slagglemningarne, derför att det endast antog dem för användbara. sDessutom borde bolaget — Tfortsät-1. ter han — då det drabbades af ett administrativt förbud och trodde sig förorättadt, hafva framställt sin klagan inför domstolarne som då skulle ha afgifvit sitt utslag) i den enkla tolkningsfrågan af koncessionens ordalydelse, hvarom allt vänder sig. Till slut förklarar han, att denna sak kanl. blifva ett mycket obehagligt prejudikat och! fråga: hurudant är tillståndet när en främmande makts undersåte, som anser sig förorättad af det lands regering i hvilket han nppehåller sig, kan påkalla sin egen regerings hjelp och göra sina enskilda angelägenheter till internationella diplomatiska frågor? en Sedan direktionen för hypoteksföreningen emellan jordegare i Småland m. 4. provinser, efter uppdrag af föreningens delegare. hos K. M:t anhållit om fastställelse af deras vid bolagsstämmor den 6 sistl. Juli och den 6 nästl. September fattade beslut om ändringar i 22 33, 53) och 57 af det utaf K. M:t den 30 Nov. 1849 för föreningen fastställda reglemente, så har K. M:t da af dalamarna haaglntnå roaoltamantasfäörändringar