nationen, hvilka kunna räknas till dess ypperte representanter under medlet af värt hundrade, femtionde årsdagen af deras ia. skrifning såsom studerande vid universitetet I Åbo. I förra hälften af Oktober månad höstterm., 1822 undergicks nemligen studentexamen, den 2 af Joh, Lud. Runeberg, vid aderton års ålder, den 35 af Johan Wilhelm Snellman, vid sexton års ålder, och den 10 af Elias Lönnrot, vid tjugu års ålder. Se der — yttrar Hufvudstadsbladet — tre samtidiga studenter, hvilka gjort icke blott åt vårt universitet utan ock åt vårt land heder! För femtio år sedan voro de unge män af ringa börd med okända namn, och nu blickar hela nationen upp med vördDad och tacksamhet mot dem, ty den kän Por hvilken betydelse inom Finlands kulturhistoria bör tillerkännas klöfverbladet Elias Lönnrot, Johan Ludvig Runeberg och Johan Wilhelm Snellman, Wasabladet berättar om följande hurtiga handling af skärgårdsbönder: Norska froppet Nathanael, kapten I. J. Jakobsen, från Tönsberg, hade nyligen under genomfarten genom Qvarken i tjocka och storm törnat å vid det vidt atgrenade undervattens id som enämnes Snipan-. Skeppet hade otvifvelakti; totalt förolyckats, om icke några män af vår skärgårdsallmoge, hvilka vYoto sysselsatta med fiske på något afstånd derifrån, varseblifvit olyckan och skyndat till det en och en half mil aflägsna grundet Stor-kallan för att kalla tdervarande fiskare till hjelp för fartygets räddning. Oaktadt dimman och det hårda vädret, som gjorde färden i högsta grad vådlig. begåfvo sig 36 man i sina små fiskarbåtar åstad till olycksstället och lyckades, sedan med deras tillhjelp en del af lasten blifvit kastad öfver bord, få fartyt af grundet och utbogseradt från de farliga ränningarna. Nathanael styrde nu kosan till Umeå (som äfven lyckligen uppnåddes) för att reparera, men våra fiskare stannade qvar i afvaktan På lagnare väder för att söke upptaga den grofva jernketting och ankare, skeppet vid olyckstillfället förlorat, Äfven detta har lyckats dem; i sina små båtar ha de, nästan wutan alla erforderliga redskaper, uppvindat en hel ekeppsankarketting och från hafsbottnen till vattenytan upplyftat ett ankare af de gröfsta proportioner. Ingen af deras båtar var mäktig att bära detta ankare, men man var icke rådlös: man ställde de tvenne största båtarne i bredd med hvarandra, lade en bjelke tvärs öfver dem, fastgjorde ankaret vid bjelken så att det blef hängande mellan båtarne och på detta sätt, samt med de öfriga farkosterna sammankop lade genom den grofva enkarkettingen, hvar: varje enskild kunde bära blott en del, färdades man öfver det öppna hafvet halfannan mil från Snipan till Stor-Kallan, der man lastade det bergade godset i en stor s. k. fälbåt, med hvilken man sedermera inhemtade det till Brändö.