das, men dervid bör ej förglömmas, att om generalstaben, efter sakkunniges hörande och jemförelse med liknande förhållanden annorstädes, ålägger armen ett visst mått af mödor och arbete, så lär den ej ändra sina föreskrifter härutinnan på yrkande af den förste filantrop, som utan närmare kännedom af fältlifvet påstår att soldaten är för härdt ansträngd. Hr G, K. hade vidare klagat öfver svårigheten i tankeverksamhet hos de studerande och sagt, att sjelfständiga studier och ihärdig vetenskaplig forskning äro sällsynta bland vär tids ungdom. Mot detta anmärkte vi, att i år ej mindre än 15 promoti blifvit docenter på sina gradualafhandlingar. Siffran är ej hög i och för sig, men den röjer ett framåtskridande i just det, hvars aftagande förf. velat finna säsom gifvet. Den visar nemligen, att grundligheten i gradualstudierna synes vara lika stor eller till och med större än förr. Hvart kamraterne till de 135 eller de 90 tagit vägen, känna vi ej, men förmoda, att många af dem äro lofvande unge män. Att flere, kanske många förolyckats är mycket möjligt, men, om så är failet, har då skolan varit vållande dertill? Detta är långtifrån säkert, knappt troligt. Hr G, K. talar om att kasta ut de andliga Prokustessarne, nemligen de flesta skolklasserna, hvilka alltid måste verka såsom tortyrinrättningar på en del af sina alumner. Frågan om fasta klasser har länge behandlats i vår land, men kan nu anses löst på praktisk väg, i det att försöket att införa fri flyttning efter helt få år måste öfvergifvas, såsom oändamålsenligt, enligt hvad erfarenheten bevisat. Mot denna erfarenhet betyda de stora orden intet. För öfrigt är fri flyttning visst icke något radikalmedel mot möjlig öfveransträngning. Hvad rättsfrågan vidkommer, så bör märkas, att om hvarje lärjunges eller haus målsmans önskan skall afses, hvilket är en konseqvent tillämpning af hr G. K:s princip, staten ej kan bekosta lärarekrafter härtill. Medgifver man åter staten rättighet att ingripa i anordnandet af sina egna läroanstalter för den medborgerliga bildningen — och detta har G. K. i viss mån gjort genom att tala om förkunskaper som erfordras — då blir fråzan att bestämma rätta gränsen emellan den enskildes och statens rätt. En insändare I. R. har i ett senare nummer bland annat yttrat sig om vigten att göra iakttagelser inom den närmaste omgifningen rörande öfveransträngningen. Att göra iakttagelserna äro godt, men att döma efter enstaka fall vore förhastadt. Samme ins. har sagt, att biturienterne blott duga till att läsa och skrifva. Omdömet är orättvist och har ej stöd i verkligheten.