BLANDADE ÄMNEN. Vidskepelse på franska landsbygden. Byr La Sallette vid Grenoble, der för åtskilliga å sedan den heliga jungfra Maria uppträdde fö två herdegossar, har i hast blifvit föremål fö stor nyfikenhet genom de underverk, som der ut förts, och pariserbladet Le Temps harskickat e! korrespondent till ofyvannämnde vallfartsort. Fö! de begge herdegossarne förkunnade den helig: jungfrun då, att svåra olyckor skulle hemsök: rankrike, men ingen fästade sig vid pojkarne: prat; nyligen ha dock deras öfvernaturliga för utsägelser kommit Då tal, de ha utförligt kom menterats och de båda pojkarne kommit i ropet Den ene af herdepojkarne, Maximin Giraud, ha nu blifvit stor, han har tjenat som påflig zuavw och vid kyrkan i La Sallette öppnat en handel med en efter recept af munkar beredd likör; med helgonbilder, ammuletter o. s. v.; en liten biaf fär, som är rätt inbringande, drifver han med att dagligen på en bestämd timme omtala för fromma pilgrimer det underverk han varit -vitne till. Maximin, skrifver Temps korrespondent, äl nu 836 år gammal, klent byggd, men fet, med knubbiga händer, svart hakskägg och rikt svart hår; hans matta öga är liksom betäckt af.en fuktig slöja — han ser ut som en Fåpasslig värds. husvärd. Med mycken tvärsäkerhet uppradar han hvarje dag flere gånger berättelsen om sitt för flatna lif. Han bor blott om somrarne i La Sallette och destillerar sin likör med örter från ber gen i trakten; han känner tilllite botanik. ty han ar i tre år varit anställd på apotek. För öf rigt har han blifvit uppfostrad i en jesuitskola i Dar. Utom de ord, som de båda pojkarne hört af den hel. jungfrun, hade Kon, den himmelska uppenbarelsen, anförtrott-dem en hemlighet, som de ej utan uttrycklig tillåtelse af påfven få omtala. En prest frågade Maximin, om ej i denna hemlighet funnes några enskildheter, som han utan fara kunde meddela. Jag vill alldeles icke tänka derpå ens, svarade Maximin, jag skal tala då jag erhåller befallning att tala, och jag hoppas att ag då skall återkalla allt i minog net och att hel. jungfrun skall styra min tunga.— -Men har man aldrig ansatt er för att förmå er att stelna denna hemlighet och har ni alltid varit så stark, att ni motstått frestelsen? — Blott en gångs, svarade Maximin, var jag nära deran att duka under. Det var hos slottsherrn, hos hvilken. jag gjorde ett besök; han bjöd mig 2,500.000 franes för min hemlighet, men som han ej ville beröfva sin dotter hennes arf. så erbjöd han henne till hustru åt mig, om vi ville ha hvarandra. Flickan tyckte jag mycket om och jag. var nära deran att anförtro min hemlighet åt henne, icke åt hennes millioner. Ingen menniska är ju fri från svaghet. Efter det vi undertecknat giftermålskoätraktot, i hvilket de nämnda vilkoren voro intagna, uppfordrade patern mig att hålla mitt löfte. Jag ville hörsamma honom, men då förlorade jag plötsligt minnet och målföret och jag förmådde ej säga ett ord. Giftermålet gick om intet. Jag tror dock, att om Gud så velat, jag skulle kunnat tala. Alla menniskor skrattade åt denna historia och jag kan ej neka till att icke undretiLa Sallette derigenom förlorat åtskilligt i sitt kanoniska anseende. De närvarande presterne ansågo det vara lämpligt att bekämpa frestelsen och att anmärka, att allt detta till slut icke försvagade det ursprungliga faktum: den öfverjordiska uppenbarelsen. Jag för min del tänkte, ped smått betviftande sanningen af det berättade, på hur sinnestillståndet kunde vara beskaffadt hos denne adelsman, som villeskänka bort sin dotter och sin förmögenhet för att få veta den underbara hemligheten och kanske ville på köpet gitar bort sitt förstånd; i händelse han verkligen haft något sådant. — Tjarfäktning. I södra Frankrike har man på de senare åren börjat införa tjurfäktningar, men denna barbariska förlustelse, hvilken, såsom bekant, hör till spamorerges älsklingsnöjen, tyckes ej vilja riktigt bra trifvas i Frankrike. En tjurfäktning för några dagar sedan i Marseille fick också en rent af löjlig utgång. En af de på arenan varande tjurarne sprang i sitt raseri öfver barridren och rusade-in bland den talrika mängden åskådare, af hvilka flera blefvo ska: dåde. Under den jagt, som nu anställdes efter det rasande djuret, glömde vaktarne olyckligtvis alldeles bort de andra i ett skjul invid arenan inneslutna tjurarne, som allesammans togo till flykten ut åt landsbygden, så att picadorerne, då de återkommo efter att ha fångat och dödat den först undsluppna tjuren, icke träffade andra lefvande varelser på kampplatsen än prefekten och poliskommissarien. — Raska sjömin. I Stavangers hamn inlöpte en dag i förra veckan norska skeppet Byfoged Christensen direkte från Pernambucco, egentlien destiieradt till Stettin, Under det skeppet fås i Pernambuceo dogo kaptenen oth styrmannen i gula febern, hvarefter andre styrmannen öftogibefälet då fartyget och gick till sjös.! Några dagar efter afseglingen dog äter en man, kaptenens son i samma sjukdom. Detta i förening med svårt väder gjorde, att man nödgades vända om till Pernambucco, der den senast döde blef begrafven. Skeppet afseglade åter med de qvare varande nio mans besättning, men febern: bröt Aterigen ut och fyra andra af manskapet, deribland andre styrmannen, dogo efter hvarandra och blefvo begrafna i sjön. De qvarlefvande fem blefvo också angripna af sjukdomen, men gingo igenom den. Att belägenhetei under denna tid förfärlig kan bättre tänkas än beskrifvas: mide på Atlanten halfva besättningen död och återstoden siuk. utan läkarehjelp och medicin.