både konstnärens fria utsigt i naturen och åskådarens fria inblick på konsten. Det skulle vara orätt att påstå, att detta ma Iner är lika öfvermäktigt hos alla; men det Idrager dock kring hela den norska konsten liksom en cirkel, inom hvars periferi man rör sig och som genom sin stereotypa tysknorska prägel gör, att en norsk landskapstafla ögonblickligen måste bli igenkänd, till och med om den helt isolerad döke upp för vår blick på en verldsutställning i Peking. Medan man i den danska landskapsmälningen på det bestämdaste och blott genom en flygtig blick kan göra skilnad mellan två så motsatta individualiteter som Skovgaard och Kierschou, har den motsvarande norska konsten icke ens två sådana ytterlligheter att uppvisa. Man kan, då man I blifvit något hemmastadd inom den norska Jafdelningen, skilja mellan två parallela, hvarlandra kompletterande riktningar, den ena representerad af den store Gude, hans skicklige elev Schöyen och den högt begåfvade Askevold, den andra bestämd af den icke länge sedan aflidne talangfulle Eckersberg, framstående genom färgens mjukhet och formens skönhet, samt hans forne elev och värdige efterföljare, Philip Barlag. Men detta äf två riktningar, som ofta beröra hvarandra, alltid ha anknytningspunkter och utmynna gemensamt, ega sina nyanser och mindre olikheter, men alltid sin gemensamma hufvudpunkt: behandlingen, sättet hvarpå resultatet uppnås, tekniken. Man kan sammanslå dessa två riktningar till en, och uppställa denna gent emot hvad man skulle kunna kalla den kras-norske, d. v. s. den krass-tyska, specielt koloristernas afdelning, omfattande Cappelen, Morten Miller, Knud Baade och i enstaka fall Amaldus Nielsen, och man skall få se, att till och med der, hvarest dessa begåfvade, men icke under alla förhållanden tillräckligt begränsade konstnärer hafva öfverskridit det, som kanske icke endast vi danskar skulle kalla det rimliga, hafva de gjort detta just till följd af en signal från chefen, som, sjelf aristokratisk och öfverlägsen som en chef, förstår att beherrska sig, men hvilkens lagar — lagarne för de starka, smältande, varma färgerna — äro utomordentligt böjliga och eftergifvande, liksom färgerna sjelfva. Om man i den danska konsten betraktar — hvad som väl ock ligger närmast — den i alla afseenden framstående Lundbye såsom den, som först eller åtminstone mest utveckladt gaf naturstudiet utanför atelierns modellteckning en bestämd nyans, och om man vill fullfölja hans inverkan på Skovgaard och genom honom på hela den följande serien af våra landskapsmålare, så skall man i motsats till den inverkan, som Gude har haft på det norska landskapet, varseblifva huru tydligt hvarje dansk mälares individualitet afspeglar sig i hans arbeten. Man träffar helt säkert i våra yngre målares arbeten här och der en stänk af något Lundbysk, men lika snart som man upptäcker detta, lika snart ser man också, huru naturen är förmer än uppfostran och huru en tafatthet, i motsats till den norske målarens nästan från vaggan färdiga metod vitnar om, att vederbörande upptäckt faran och är på väg att återgifva sig sjelf i stället för att reproducera någon annan. Det bör också medgifvas, att det varit en period i vår landskapsmålning, då det ledsamma begreppet manår lyfte sitt hufvad i Skovgaards skepnad. Det var då, vår s. k. opposition bildades, och den drog på skuldrorna, klagade jämmerligen och sade: ja här kan man se, vi ha sålunda ock manierister ibland oss! Men kärnan i den danska konsten visade sig ock vid detta tillfälle. Den Skovgaardska hegemonien bröts; de yngre följde hvar och en sin fana, och det blef snart lika många Maader att återgifva naturen på, som det fanns målare. Nu kan man i det danska landskapet icke allenast skilja mellan två riktningar, hvilka ursprungligen icke hafva annat gemensamt än just samma danska natur, hvarifrån båda på högst olika sätt togo sina ämnen, men man kan till och med utanför den trånga krets, hvars medlemmar från början stodo hvarandra så nära, afsöndra konstnärsindividualiteter, hvilka såsom La Cour och Aagaard, Kyhn och Rump, Fors och Zacho, Friis och Groth il behandlingen af oupphörligt upprepade äm-l nen likna hvarandra så obetydligt, att en främling knappast skulle kunna tänka sig att han här hade inför sig de olika yttringarne af ett ursprungligen gemensamt upphof. Kanske skulle man lättast kunna vinna en klar inblick i olikheterna mellan vår och den svensk-norska konsten genom att tillsvidare se bort från taflorna såsom fullfärdiga resultat af konstnärens hand, och taga fasta på arbetet, som går före resultaten, på förstudierna ute i naturen och på företagen i ateliern. Låt oss då tillse, huru : dessa olika konstnärer gå till väga. Utan löfverdrift kan man säga, att den danske konstnären finner sin väg och når sitt mål genom att kludre sig fram. Sedan den regelbundna elementarundervisningen, som af några kallas den stokakademiska, är afslutad hos oss, befinner sig den unge målaren, när han icke rentaf hör till den spe-! ciella Skovgaardska riktningen, öfverlemnad l: på nåd och onåd åt naturen allena, och det beror då lika mycket på styrkan af hans vilja och energi, som på styrkan at hans talang, om han skall kunna aftvinga denne tyste läromästare nödiga upplysningar och j: vinkar om, hurnuledes man i det hela tagetl. går till väga för att måla, (Forts.) Arnkanlagicka kanoraccan I