Svensk, dansk och norsk målarkonst. Af H. Drachmann. I. Skulle den danske konstnären göra någon allmän anmärkning rörande den utländska konst, som i år presenteras för honom på den nordiska utställningen, så komme denna anmärkning kanske närmast att yttra sig i form af en fråga om, huruledes det öga är beskaffadt, som här har sett förr än handen frambragt. Tydligen är här icke tal om någon undersökning af det fysiska ögat. Snar gare skulle han ombilda sin fråga sålunda; Är det öga, som här har sett, verkligen konstnärens eget individuella öga, eller har man sett från en synpunkt, som en gång blifvit godtyckligt vald, men nu slagit rot gom gemensam regel och utgångspunkt för konsten? Man kunde särskildt göra denna fråga inom den norska afdelningen. Det Beete afhzenger af Öiet, som seer; men hvem tillkommer nu äran af att ha varit den förste, som har sett? Öfver alla dessa arbeten är nemligen en så omisskänligt genomgående prägel utbredd, att man blifver nyfiken att lära känna den man, som först egenhändigt utsände denna prägel. Är det Gude, eller står det bakom denne firade och berömde konstnär en annan, med hvars öga given har har sett? I följd af det naturliga sammanhang, som led efter led kan spåras i konsten såsom i al. Sår naturligtvis förelöparen tillbaka i det oänausA: Men för att icke förlora oss deruti, vilja vi tills T!dare hålla oss till Gude. Den högt begåfvade norske landskapsmålaren Gude har sålunda en gång i sin ungdom, dels under inflytande af främmande konst, dels i kraft af sin egen talang framstält den sida af det stora europeiska landskapsmåleriet, hvilken, enligt hvad vi i det föregående påpekat, i sina hufvudelement är tysk, men som nu derjemte blifvit så typisk för norrmännen. Det är helt naturligt, att en stor begåfning snart vinner en efterbildande skola, och lika naturligt är, att ju större begåfningen är, desto flera bli de efterbildande; man behöfver i detta afseende endast erinra sig renaissancens stora mästare jemte deras skolor, eller gifva akt på, huruledes Rubens ännu i dag beherrskar hela den romanska konsten. Men det fins ett ögonblick, då efterbildningen borde sjelfmant sätta sig en gräns före, och det är, då den träffar på man6ret hos mästaren. Stifteren af en hver skole i kunst og poesi begynder med at fordybe sig i den virkelighed og i det liv, han vil fremstille — — Senere trenger mod eller med hans villie en anden virkelighed sig frem mellem ham og hin förste — — Penne virkelighed er hans egne tidligere arbeider — —I det han nu ikke mere opererer direkte på virkeligheden, men bear: beider sit eget, forvandler hans stil sig til manår. ) Den norska konsten -har i sin efterbildning af Gude icke gifvit akt på det ögonblick, då den borde bryta med honom och gå på egen hand, och det är manöret hos Gude, som liksom ett flor lägger sig öfver de norska landskapstaflorna och hindrar ) G, Brandes: Kritiker ög portraitöf.