män. Kyrkoherdar och borgmästare kommo dock endast i begränsadt antal; och för upprätthållande af deras embeten kunde vika rier finnas. Men riddarhuset räknade stundom öfver tusen medlemmar, de fleste i militär eller civil tjenst, hvilka, när riksdagskallelsen ljöd, skyndade från sina tjenster, om också dessa skulle lemnas för vind och våg, om också arbetena skulle afbrytas i domstolar och embetsverk, ja truppen lem nas atan befäl i fiendeland. Men föreningen af embetsmannapligt och riksdagsmannarätt hos samma person måste äfven på ett ännu farligare sätt verka till men för den ena eller andra, Det var icke möjligt, att samma personer, hvilka det ena året såsom jemnlikar suto tillsammans på riddarhuset och såsom sådane lade råd med hvarandra eller bekämpade hvarandra, skulle det andra året såsom befallande och lydande mötas på embetsrummet eller i spetsen för trupp, utan att antingen riksdagsmannens sjelfbestämningsrätt skvile lida af embetsmannaförhållandet, eler ock disciplinen i tjensten förslappas af jemnlikhetsvanorna från riksdagen. Det är nogsamt bekant, att den sistnämnda följden blef den allmännaste; subalternoffi cern skydde icke attiriksdagskampen ställa sig emot sin förman; men sedan han i må. nader och år på riddarhuset bytt ord med honom såsom jemnlike, hade har svårt att i lägret tiga och lyda. Riddarhusets inrätt ning födde sålunda ett sjelfsvåld i statens tjenst, som siappade regeringens verksamhet och lagens kraft, och i krig hotade riket med snar undergång. Den högsta makten hade sålunda i allo utan motvigt kommit i ständernas våld, el ler såsom man 1755 uttryckte det: ständerna voro allena maktegande under en lagbunden konung. Att äfven ständerna voro lagbundna, ville man icke erkänna, ty lagstiftaren är öfver och icke under lagen; och i sjelfva verket handlade man stundom efter denna grundsats, . Icke ens ntaf ständers beslut kunde ständer bindas, och följaktligen fanns ingen säkerhet att något beslut, någon lag, någon inrättning skulle ega bestånd längre än till nästa riksdag. Suveräniteten eller det laglösa väldet hade sålunda icke af skaffats, men det hade öfvergått från en till många. Men enhet, sammanhang och följd j styrelsen blef under detta mångvälde så mycket svårare att åstadkomma,som högsta makten var utskiftad mellan fyra stånd med stridiga önskningar och fördelar; och om denna splittring någon tid botades, så skedde det genom en annan, den i partier. (Forts.)