då hon mötte den sjukes ögon och han hastigt slutande dem sade: Elfrida, hvem har skickat dig hit? Hon stannade der hon stod, bittert besviond sin förväntan. Med låg röst sade on: William, behöfver du mig inte? Skall jag resa tillbaka igen? Han alog upp ögonen och svarade med den högsta ifver. Nej, nej! Elfrida, kom till mig. Jag har längtat efter dig. Hon gick fram, knäböjde vid sängen, smög sin arm omkring hans hals och strök med innerligt deltagande de förlamade händerna. Den genom sjukdomen till kroppen så försvagade och till sinnet så uppmjukade mannen, blef djupt rörd öfver hustruns frivilliga återvändande till honom och lutande sitt hufvud emot hennes bröst, brast han ut i häftig gråt. Det är gripande att se en man i tårar, äfven om vi ej älska honom, och Elfridas ädla hjerta intogs af det varmaste deltagande för den sjuke, som nu hvilade i hennes? armar. Ingen under derföre, att hennes tårar snart blandades med hans och att hon nu var redo på sig sjelf lägga hela skulden af deras olyckliga äktenskap. Under det hon torkade bort je strida tårarne från hans kinder, hviskade on: William, pappa är äfven här, han följde mig för att se om han kan göra dig någon nytta. Jag visste inte att du var sjuk, eljest skulle jag hafva kommit förr. Nu hoppas jag dw snart skall blifva återställd och att vi sedan får följas åt hem. Hvem sade att jag önskade du skulle komma hit, frågade han? Ingen, käre William. Doktorns bref till din mor, blef genom felaktig adress skickadt till mig och jag reste genast. En aning sade mig, att du behöfde min värd. Lät