storiska, politiska och polemiska skrifter. Han sökte förgäfves åtskilliga presterliga befattningar och kunde knappt få tillåtelse att bestiga någon predikstol i Kjöbenhavn. 1816—19 utgaf han tidskriften Dannevirke och ungefär vid samma tid sina mästerliga öfversättningar af Saxos Danmarks krönika och Snorre Sturlesons konungasagor. Sedan 1815 hade han börjat studera anglosachsiska och 1820 utkom hans fria öfversättning af den märkliga hjeltedikten Bjövulfs Drapa. Slutligen kom han åter i presterlig verksamhet; 1821 kallades han utan ansökan till pastor i Prestö, der han dock icke kände sig rätt hemmastadd, hvarföre han följande år efter derom framställd önskan förflyttades till residerande kapellan (komminister) vid Frelsers Kirke i Kjöbenhavn. Men 1825 skref han sin skrift Kirkens Gjenmzele mot professor Clausens bok Katholicismens og Protestantismens Kirkeforfatning.. Under den injurieprocess, som häraf blef en följd, blef han dömd till böter och att allt hvad han hädanefter ville utgifva skulle underkastas censur. Denna dom, tillika med åtskilliga andra tillstötande omständigheter, gjorde det till en personlig nödvändighet för bonom att träda ur statens tjenst och nedlägga sitt statskyrkliga embete. I förening med Rudelbach utgaf han nu Theologisk Maanedskrift och samlade ett urval af sina predikningar under titel Christelige Predikener. 1829—31 företog han med kongl. understöd en resa till England, der han gaf impuls till förnyad uppmärksamhet på detta lands gamla anglosachsiska litteratar, 1832 fick han tillåtelse att pre dika i Fredriks kyrka på Christianshavn, der han sedermera i 7 års tid uppträdde såsom fri aftonsångpredikant. Samma år utkom hans stora Nordens Mythologie eller Sinnebilledsprog, historisk poetisk udviklet og oplyst, ett arbete, hvari han nedlade sin egendomliga uppfattning af de nordiska mytherna, kanske det mest storartade inom hela hans märkvärdiga författareverksamhet. Året derpå började han sin vidlyftiga Haandbog i Verdenshistorien. 1837—41 utgaf han Sangverk till den danske Kirke, genom hvilket han fått det namn om sig att vara verldens störste psalmförfattare i detta århundrade. 1838 höll han en serie offentliga föreläsningar öfver nyare tidens historia, 1843 öfver grekiska och nordiska mythologien. I fråga om undervisning och folkuppfostran var han den ifrigaste kämpe för skolan fördlifvet och emot det latinske Uvzesen och tyskeriet. Det hörde med till hans lifsåsigt att ett folk blott då kan häfda sin rätta plats och föra ett sundt lif, då det bevarar sin egendomlighet och ntvecklar sig i enlighet med denna. Han ställde sig derför i opposition mot nutidens lärda bildning såsom onaturlig och ofolklig och arbetade för en folkelig skola. I dessa hans sträfvanden ha de bättre danska folkhögskolorna haft sin rot. Med ifver deltog han i arbetena för bevarande af Slesvigs danskhet och för Nordens enhet (han deltog sjelf i studenttåget till Christiania 1851). Efter det konstitu tionella statsskickets införande tog han liflig del i tidens politiska rörelser och slöt sig såsom folketbingswman till den demokratiska sidan. Då han 1861 höll sitt 50 årsjubileum såsom pres t, deltog danska regeringen i den hyllning, som egnades den åldrige kämpen, som verkat så ofantligt mycket för det religiösa lifvets och folklifvets utveckling genom upplysning och frihet, i det honom tilldelades namn, heder och värdighet af biskop. Åtta år förut, då han fyllde sjuttio år, stiftade hans vänner i Danmark och Norge ett legat, hvarigenom han kunde inköpa egendomen Marienlyst i närheten af Kjöbenhavn och der anlägga en stor folkhögskola. Allt intill sista tiden utvecklade han en outtröttlig verksamhet. På vårsidan iår var han allvarsamt sjuk och man byste då be. tänkligheter för hans lif; men han blef återställd och höll i sommar åter predikningar i enkhuset Vartou, der han varit predikant alltsedan 1839 och der han samlade omkring sig en stor frimenighet. Om de närmare omständigheterna vid hans nu inträffade död ränna vi ännu intet.