VM OEM MO MAY ON MM tro, att denne skall återkomma och derför icke vilja kompromettera sin framtid. Den 19 dennes har spanske minister presidenten Zorilla på ett radikalt valmöte i mellersta distriktet i Madrid hål lit ett tal, som troligen innehöll hufvuddra. gen af den nya ministårens program, och i hvilket han framhöll nödvändigheten att upprätthålla de individaella rättigheter, hvilka afhandlas i författningens första af. delning. Zorilla lofvade, att regeringen skulle inlemna ett lagförslag, i hvilket alla de revolutionära eröfringarna voro samlade till ett, och ban tillade att de radikala partierna skulle arbeta för verkliggörandet af dessa id6er trots allt och alla. Med afseende på presterskapet anmärkte han, att man af det skulle begära allt hvad civilisationen kan fordra af det, i det man samtidigt skänkte presterskapet den frihet och det oberoende, som det bör njuta, derför att man, tilllade han, bör respektera de katolikers åsipter, som åtminstone delas af våra hustrur och döttrar. Hvad kolonierna angick, betygade ministern sin trohet mot Spaniens ära, värdighet och integritet. Med afseende på finanserna anmärkte han, att atällningen var allvarsam, och att det icke finge förgå flere mänader, ja kanske icke en, utan att problemet måste lösas. Han lofvade att göra besparingar och förklarade, att han skulle vidtaga åtgärder för att återupprätta ordning och sedlighet. Han skulle emellertid aldrig göra ekonomiska angelägenheter till kabinettsfrågor. Ordningen bestod icke uti att besvara arbetsinställelser med kanonader eller uti att dekretera belägringstillståndet och derigenom framkalla en allmän oro, utan uti att respektera allas rättighe ter och öfverlemna förbrytarne till domstolarne, Af de partier, som kunde anses för benägna att öfverskrida laglighetens gränser, trodde talaren, att Alfonsisterne stodo värmast i begrepp att göra det; men rege ringen skuile använda lagen med stränghet och icke tåla något öfvergrepp, något störande af lagnet. Sedan Spanien på fyrtio år varit underkastadt tre regentskap, haft två suveräner, två diktatorer, försökt åttiotvå ministerer och fyra författningar, utstätt tre inbördeskrig och en otalig mängd pronunciamentos, skall det nu omsider sluta revolutionens sera och inviga en obegränsad fredsoch välståndsperiod. Zorilla slöt med att utbringa ett lefve: för revolutionen och talfriheten, Talet heisades med lifligt bifall. I en korrespondens från Madrid, fästes uppmärksamheten på de många stora och oroande eldsvädor, som der på senaste tiden egt rum, och bland hvilka särskildt framhälles branden af en kasern, en mycket stor bygnad af öfver 400 alnärs längd och 150 alzvars bredd, branden af S:t Thomas-kyrkan, vid hvilka otaliga konstsaker och dyrbarheter gingo förlorade, och slutligen eldsvådan i markiz Villanfrancas palats. Man anser alla dessa eldsvådor ha varit anlagda. Lågorna löpte som en krutledning längs bygnaderna och inhöljde dem på några minuter i ett eldhaf. Man finner äfven misstänkt, att endast stora offentliga bygnader och högadelns palatser hemasökts af lägorna. Om oroligheterna i Belfast i Irland, hvilka i främsta rummet tyckas ha sitt ureprung i religionshatet mellan katoliker och protestanter, meddela de utländska tiduingarna nu närmare underrättelser, hvilka synas visa, att saken är allvarsammare än man i början skulle ha väntat. Den 18 dennes ställdes ett dragonregemente och ett regemente från Skotland till polisens förfosande; men oaktadt alla ansträngvingar konde man dock icke hindra ett slagsmål melian katoliker och orangister, som räckte i flere timmar och som utkämpades med raseri och mycken våidsamhet. Trupperna måste flere gånger angripa med bajonetten. Natten mellan lördagen och söndagen var nycket orolig. Gevärssalvor hördes ständigt från flere håll inom staden, och hvart ögonblick ankommo döde och sårade till bogpitalen. Många hus förstördes. Polisen måste flere gånger hugga in med battongerna, och trupperna sköto på pöbeln. I en korrespondens till Times, daterad Dublin an 19 dennes, säges, att oroligheterna antagit allt större dimensioner. Natten mellaa söndagen och måndagen vågade befolkningen i flere qvarter af staden icke gå till uvila, af fruktan för att deras hus skulle komma att angripas. Trots polisens och militärens bemödanden var det icke möjligt att hindra allvarsamma sammandrabbningar, under hvilka kämpades med stenar, päkar och gevär. Om morgonen den 19 såg det så hotande ut, att ingen vågade gå till aitt arbete eller sköta sina affärer. Tumultuanterne drogo skriande omkring i staden och angrepo, misshandlade och skymfade enhvar, som de träffade, och många fram stående orangisters och katolikers hus angrepos och plundrades, Bland tumultaanterna utmärkte sig i synnerhet qvinnorna genom sin fanatism. De upphetsade männen, kallade dem pultroner, uppbröto stenläggningen och hjelpte till på alla möjliga sätt. De allmänna byggnaderna ha blifvit plunrade, och den till stor del berusade hopen begick de gröfsta excesser. Flere personer blefvo skjutna af pöbeln, och mångra blefvo sårade i Northumberland-Street, Millfield, Smitfield och andra ställen. Tamultaanterne skringrades genom förnyade angrepp från polisens och militärens sida, men samlade sig ständigt åter. Vid ett sammanträde samma dag (den 19) beslöto myndigheterna att vidtaga de strängaste åtgärder. Mera militär reqvirerades, Polisen förstärktes. Staden förielades i militärdistrikter och starka vaktposter utställdes vid rådhuset och fängelserna. Militären fick order att gkingra varje upplopp, att intränga i alla hus, från hvilka det sköts, att skjuta på hvarje hop, som icke ville aflägsna sig m.m. Hvaroch en som på gatan på något sätt spärrade passazen, skulle behandlas såsom upprorsstiftare. Emellertid heter det ait katolikerna fått i gång en subskription för uppköp af vapen, och att å andra sidan skeppstimmermännen potat att taga parti för orangisterna. Den stora beskickning från Japan, som en längre tid uppehållit sig i Nordame