För en man som har sin bana brutit På ett sällskapslikt, ett älskligt sätt, Som har njutit bäst då vi ha njutit, Som för oss ett haf af tårar gjutit, Hvilka ofta haft den egenskapen Att de gjort oss tunga, honom lätt. Om nu lyckan denne man har hägnat, Om Fortuna varit honom huld, Har han i sin tur åt Stockholm egnat ) Tid och möda och publiken fägnat, Varit mån om sina gästers trefnad, Skurit guld men också utsått guld. Sist i dag sig detta har besannat: Bellman är vår värd en dyrbar gäst. Men på rätta platsen bilden stannat, Sitter här... den bör, den kan ej annat. Må den hvarje dag paplik dra till sig, Såsom fallet är vid denna fest. Utaf kärlek blott till sångarkungen Förestafvad är, så alla tro, Davidsons id, ur hjertat sprungen, Ej af flärd att sjelf få bli besjungen. Nej en Bellmansfröjd han ville dana, Såsom andra danat Bellmansro. Nu för skaldens minne intet felar, Der, der borta har han lugn och frid; Här han hvimlet ser omkring sin pelar, Sjunger sjelf ej mer, men Sjönarg spelar varje dag hans vackra meledier — Kära toner för everldlig tid. Men han hans lof så många andra skrifvit, Att det ej får höra till matt tal. Jag en tolk för publicum har blifvit För att hjertligt hylla den som gifvit Än en prydnad åt vår vackra Djurgård: Davidson vi egna vår pokal. Ännu en dikt till dagens firande utdelades tryckt till de närvarande. Det var en Monolog af Gamla Bellmanseken på Hasselbacken, så lydande: Gammal vorden, står jag nu så skröplig och har svårt att draga mig till minnes hvad i senast hädanflydda tiden har passerat här i gröna lunden, der från underliga torn och tempel främlingstoner nu med kling-klang klinga, som ej rätt jag kan förstå. Annat var det förr vid Dunderhyttan, när den store sångarn med sin cittra satt så vänligt under mina grenar och för Ulla spelte och de andra. Då var Fredman munter... och hvad Mollberg lå med Movitzgubben flinkt drack om! Syster min derborta, hon vid skiljovägen, skryter öfver grönska, must och kärna — må hon görat! Hon har skäl dertill: också under hennes gamla grenar store sångarn suttit och har spelat ika muntert som hos mig... sors, bevars väl, gumman — intet under! — sin lugna ro på sista tiden kåda fått hans blida anletsdrag. sammal vorden, jag står här så skröplig titan must och utan kärna... Tungt det är att lefva! ..Men hvad ser jag — dimman skingras —TAN der sitter, just HAN SJELF, vintilerande så fint på cittran... ack och heder, husbond här på backen! ..Nu jag känner mig som barn på nytt. Den officiella festen afslutades med ett i ärheten af staden afbrändt fyrverkeri. Äf en sedermera förekom ett och annat tal ch ännu sent på natten klingade bellmansonerna från templet på höjden ofvan schweieribyggnaden, der sångarskaran efter hand amlades. En stor menniskomassa hvimlade ela aftonen utanför Hasselbacken, fröjdande ig åt de kära, välbekanta melodierna, som jödo från festplatsen, tt YR nd ft mt MN KZ Mn