Dr Harald Wieselgren föreslog sedan er skål för konstnären Alfred Nystöm, som genom den af honom utförda Bellmansstoder med ett lyckligt grepp debuterat på sir konstnärsbana, uttryckande talaren den för hoppning, att den ingifvelsens eld, som lå tit honom skapa detta första konstverk, måtte framgent stå honom bi under det han söker genom studier och arbete alltmera utveckla sina vackra anlag, så att han icke en gång må blicka tillbaka på detta sitt förstlingsarbete såsom sitt bästa arbete, utan blifva i stånd att skänka åt den svenska konsten många alltmera fullkomliga verk. Efter talets slut ville de församlade se hr Nyström för att betyga honom sin aktning och tacksamhet, och den unge konstnären måste uppstiga i tribunen för att mottaga de församlades hyllning. Grosshandlaren J. Johansson, den begåfvade och högt uppburne Par-Bricol-skalden, frambar slutligen till värden de församlades tacksägelse med följande af munterhet och bifallsyttringar oupphörligt afbrutna pcem: Ej jag vet hur man min sång kan gilla, Trots blott lösas skall ett postulat; Men då värdens lof jag vågar drilla, Måtte tonerna som ärter trilla — Som för Movitz fordom, enligt skalden — Och ej ljuda som en sorgkantat! Davidson för oss är oumbärlig, Är identisk med vår goda stad; Saften som han bjuder oss är ärlig, Platsen der den njutes frisk och herrlig; Sällan syns ett moln på egarns panna... I den värsta trängsel är han glad. Såsom lön för all sin trägna möda Har han också talrik en publik, Glad och nöjd när äkta drufvor glöda Af en gammal, god och välkänd gröda — Reqvirerar blott... ej resonerar Om hur värden blir på skörden rik. NV hvem är som icke välstånd unnar t en man som så oss kan förströ, Som har mat för flera tusen munnar, Som för törsten har så goda brunnar Med så djupt försänkta, starka ådror Att de stå sig utan regn och snö. Och hans promenader uti droska Äro för vårt väl, för köksbestyr. När han kommer, blir i hamnen brådska, Som för kungen Munkbrons fruar pjoska, Larm i lägret blir det uppå torgen, Hvarje landtmadam blir hufvudyr. Som sultanen i sitt harem går han, Gör sitt val hos den, och den, och den; Hvad som läckert är och godt förstår han; Allting, hvad han vill och önskar får han För kontant. dä sant, men får på köpet Uti hvarje blick: -Kom snart igen. Och han kommer! Mycket han behöfver; Mången husfru finner honom svår — BStarrgräs har ej samma must som klöfver — Hon får köpa hvad han lemnar öfver, Tar dock skadan med sin man i sällskap Här igen... och det så det förslår. Lite snedt i början syns hon blicka På vår värd, men det går öfver snart. Han är älsklig, hans garsonger qvicka: Att få allting så på punkt och pricka Utan eget bråk, vår fru förtjusar. Förrn de skiljas blir det fasligt rart. Stoekholm är en perla uti norden, Hasselbacken Stockholms perla är, Himmel, sjö och grönska syns från borden, Ej en annan plats det fins på jorden Der en festlighet sig så gestaltar, Der en sexa smakar såsom här. Der en middag kan så ståtligt gifvas För att knyta hop ett trassligt garn; Der ett misshumör så lätt kan lifvas, Oeh der de som annars ständigt kifvas Uti politik och andra frågor Blifva sams som snälla skötebarn. är ett ungkarslag — der bröllopsgillet, Här en siksdagsmiddag, der en ann; Värden räerer öfverallt se tillet. I sin branche är han det främsta snillet: Utan klander emot någon annan, Ingen hittills kunnat hvad han kan. Om ett Hasselbacken till på klotet Fins, så fins dock blott en Davidson, Och han får bestämdt ej ta emotet. Allmänt mummel. högljudt blefve kuotet Om den gamle Djurgårdsveteranen — Tänkte på att flytta härifrån. me mn TD HN MD ee Kn Hvad var stället när han lade handen Vid sitt verk: en backe blott och bar, Han har skapats vårdat, vattnat landen; 5 Manat tropisk växtlighet ur sanden, u Bragt ett Eden numro två åt slägtet, Gjort ett paradis för lite hvar. h Och den sökande, som blek om kinden Kommer hit att bemta tröst i nöd, Trött af färden, kall af nordanvinden, Vare bvem som helst, igenom grinden Släpps han utaf Petrus, och om möjligt Förrn hän går blir han båd varm och röd. Att vår värds förtjenst än mer betona, Vet han sällan af att -lefva herrn. Bist i säng och allra först i dona, Hasselbacken tr hans hufvudbona, Som hans hjerna bryr den mesta tiden, Och hans fotapall är Strömparterrn. Allt från morgon intill sena qvällen Har han god och kraftig hjelp, men märk! Att hans andra jag på båda ställen — Der inunder bron och här på hällen — Är ju efterträdarn, är Infanten, si Är helt visst hans allra bästa verk. fö Hvad han ojort är icke provisoriskt; Som han sjelf är godset fast och godt; 0 Delvis är det schweiziskt, delvis moriskt, k Hvad han byggt; och göthiskt eller doriskt, ig Eller ock med rococon till mönster f Bygger han oss snart ett riktigt slott. i Ja, för värdig man mitt lilla stycke il Sjunger jag, och mina blommor strör; s För en man, som eger allas tycke, ; För ex man som gjort otroligt mycke, För en man. än i sin styrkas fägring, Som skall göra dubbelt förrn han dör. För en man som komwit högt i ropet, 1 Icke blott för vridningen på kran; k Som ej glädjen spårat blott i stopet, För om man som likväl undfått dopet