mar nu mera, då penningtillgången är så rik, kuvua erhållas till lågt pris, och sannolikt skall priset på jordegendom successivt stiga intill dess en ny penningkris inträffar, Töranledd af missväxter eller andra förhållanden. Ovedersägligt är att genom jordens grundförbättring — medelst täckdikning, profplöjning, mergling och användandet af artificiella gödningsämnen — ökas jordens växtkraft högst betydligt; men deraf följer icke såsom absolut säkert, att rika skördar ovilkorligen genast vinnas och att missväxter förekommas, Som allmän regel kan ock uppställas, att kostnaden för de i fråga varande grundförbättringarne ökas i ja större skala de utföras, och med den verkan att jordegaren ofta — för att begagna ett ingalonda oriktigt uttryck — köper sin jord två gånger. Man ser ock att försigtiga landtmän, äfven då de ega god kapitaltillgång, icke företaga grundförbättringar i törre skala än att arbetet väl och i rätt tid kan utföras. Deremot torde med visshet kunna antagas, att dylika grundförbättringsarbeten å egendomar, tillhöriga större bolag, genast skola utföras i vidsträckt skala, enär för dessa det är af vigt att forcera egendomens förbättring i alla riktningar, för att skyndsamt uppnå en hög afkastning. Under sådana förhållanden kan med temlig visshet antagas att betydliga sammor utbetalas äfven för uppförandet af större och ändamålsenliga byggnader, för försköningar m. m., hvilka utgifter visserligen höja egendomens kapitalkonto, men icke i samma proportion vinstkontot. Man torde ock såsom regel kunna uppställa att intet yrke mindre lämpar sig för bolagsverksamhet än landtbruket: det kan icke bedrifvas som en fabrikshandtering, emedan det mäste skötas efter helt andra grunder och är beroende af flere andra vilkor. Men oaktadt de vanskligheter, som äro förknippade med jordbruksaktiebolag, är det icke omöjligt att sådana etableras, såvida kapitalbildniogen ökas och i sammanhang dermed svårigheten att göra kapitalerna fruktbärande på andra områden. Man kan nemligen föreställa sig som en möjlighet, att kapitalister finnas, hvilka icke v utsätta sina penningar i industriella företag, utan föredraga att placera dem i jordegendom, med. hvars tillsyn och förvaltning de dock ej sjelfve kunna eller vilja taga befattning och derföreingå som delegare i jordbruksaktiebolag. Vi tro dock icke att dylika bolag med större utsträckning äro, betraktade ur allmän synpunkt, nyttiga. Stora jordegendomar på en hand äro sällan för det allmänna, och aldrig i längden så förmånliga, som ett större antal mindre egendomar fördelade på flera händer. Man öfvertygas ock derom af den nära till hands liggande företeelsen, att dels fideikomisser oftare skötas af dess egarg illa än väl, och dels deraf, att alla större jordpossessioner successivt styckas och fördelas mellan flere egare, under det att sällan numera flere mindre egendomar sammanslås. Ett undantag skulle nu uppstå genom jordbruksaktiebolagen, hvilkas possessioner antoge karakteren af majorater, men så mycket fastare, som delegarne i desamma endast kunde sälja småaktier, men icke utbryta sina andelar ifastigheten, hvilken så länge bolaget fortginge, utgjorde ett gemensamt och odelbart helt. Det är sannolikt att förvaltaren af en sådan bolagsegendom nödgades, för att bereda bolaget den högsta möjliga inkomst, föga påakta hvad i dagligt tal kallas de underhafvandes andliga och lekamliga välbefinnande, och att den talrika arbetarpersonalen snart antoge karakteren af proletärer, om hvilkas sorgliga ställning de anonyma och möjligen ofta omvexlande aktiegarne icke behöfde och icke kände sig förpligtade taga någon kännedom. Men om penningtillgången skulle så ökas, att kapitalister verkligen anse med sitt intresse förenligt att nedlägga kapitaler i jordegendom, utan att med skötseln af densamma sjelfve vilja taga befattning, så vore det önskligt, om under detta förhållande sådan jordegendom delades mellan flere arrendatorer, och sädana med både kapital och skicklighet skulle utan svårighet erhållas. Bekostade då jordegaren det erforderliga kapitalet för grundförbättringarne på enahanda sätt som hr Oscar Dickson infört vid arrendegårdarne under Skepsta, så skulle dessa förbättringar kunna successive verkställas till nytta både för arrendatorerna och jordegarne, hvars iokomst efter hand steg, samtidigt med att hans kapital ökades. Under sådana förhållanden skulle en stam af arbetsamma och kunniga arrendatorer uppstå, och kapital-beredningen på solida grunder stiga, på samma gång jordbruket på ett tillfredsställande sätt höjdes.