Caeao-Vanille och meddela hvarandra några små iakttagelser öfver ballettens ståndpunkt i Berlin, Wien och Petersburg samt diskutera frågan huruvida King Whifler bör dekoreras med samma orden, som hr Scavenius, eller utmärkas med någon särskild distinktion. Att King Whifler och hr Scavenius blifva föremål för monarkernas samtal, derom kan man vara öfvertygad, ty alla tre kejsarne veta att följa med sin tid, vare sig att det går i galopp eller traf. Men storvisirerna skola följa med, såväl Bismarck som Gortchakoff och Andrassy. Nå ja, de kunna väl också en gång få roa sig. Kanhända att Taratschim också kommer med. Taratschim eller, såsom andra skrifva namnet, Teraschima är Japans vice utrikesminister, som snart väntas till Europa, för att här förena sig med den öfriga japanska beskickningen, som kommer till Lon-. don och sannolikt äfven till andra hof i vår verldsdel. Man lägger stor vigt vid denne ministers resa, hvilken redan gifvit Times ämne till en vacker ledare. Teraschima är för öfrigt en gammal bekant. Flere svenskar hade nöjet att vara i hans sällskap i London för tio år sedan och fingo der tillfälle att beundra den utomordentliga färdighet, hvarmed den då varande praktiserande läkaren, numera ministern, fick sina hasor att följa med hälarne, när han kippskodd ilade omkring på soir6erna. Man kunde redan då ana den tillkommande store ministern endast på denna diplomatiska färdighet. Nu har han helt och hållet öfvergifvit recepterna och sysselsätter sig med att göra noter och andra aktstycken, som lära tillhöra diplomaternas verksamhet. Kanske att han infinner sig äfven i Sverige. Vi vilja taga emot honom och hans kolleger med behörig aktning och uppmärkhet och erinra oss att vår civilisation måhända endast är olika japanarnes, men alldeles icke för mer än denna. Vi begagna styfva bakkappor, det är sannt, men frågan är, huruvida framåtskridandet derför går fortare. Ännu finnas t. ex. europ6er, som vilja bevisa de absoluta monarkiernas företräde, och andra europ6er, som vilja att vi svenskar skola fira årsdagen af en furstlig statskupp. Till det förra antalet hör hr Villemessant, den öfverallt bekante utgifvaren af franska tidningen Figaro. Hr Villemessant, egentligen mer tidningsfabrikör än verklig tidningsskrifvare, har nu tagit på entreprenad att dyka efter det sjunkna franska kejsardömet. Han är ingalunda kejgerligt sinnad, nej, långt derifrån, ty han dyrkar Henrik den femte, men han är framför allt hätsk mot republiken och derför dyker han nu efter kejsardömet för att derigenom försöka att skrämma ihjäl republiken. Han kan aldrig förlåta Thiers och nationalförsamlingens majoritet, att de i Bordeaux icke utropade Henrik den femte till konung, och värst hatar han naturligtvis de s. k. Fjerde-September-männen, d, v, 8. de som först utropade republiken. I den förflutna veckan innehöll Figaro en af redaktionen långt förut bebådad och utbasunad komposition, som genom de giftigaste dikter om det nationella och liberala partiets framstående personligheter skulle bevisa att Napoleon III alldeles icke var orsaken till kriget mot Tyskland samt att han Ännu mindre kunde hjelpa att ej fred slöts vid Sedan, och anföres såsom stöd derför ett bref från Bismarck till dennes hustra, hvilket bref bevisar alldeles ingenting. Så gom dykare har Figaro tagit sig mycket vatten öfver hufvudet, utan att kunna få upp kejsardömet, och det finnes ganska många, hyilka till och med tvifla på det bismarckska brefvets äkthet. Det är för öfrigt icke första gången Figaro kommer med doianmenter, hvilka i original aldrig funnits till. Bladets anseende är också lika med noll eller några grader derunder, men det finnes naturligtvis alltid personer, som tycka om sensationsartiklar, äfven om de veta att i dem icke kan uppletas ett enda sant ord. Likaledes finnas personer, hvilka hata re— ket Jag 2 DO OD FE Et ket kt TA kt Int bn Ir bg nn ma NM me RR bt volutioner, då dessa utgå från folken, men upphöja dem till heliga handlingar, då de verkstälts af furstarne. I senare fallet är det icke revolution, utan fosterlandets räddning och den bör naturligtvis firas på det mest storståtliga sätt. I afseende på högtidlighållandet af den 19 Augusti berättas, att de sanna gustavianerne då komma att samla sig på någon tomt, der ett kungligt gustavianskt kronobränneri förut haft sin för fåderneslandet gagnande yerksamhet, der sjunga tjusarkungens lof på olika meJodier samt i fria föredrag prisa nyttan af kungliga statskupper i allmänhet och synnerligen den som 1789 vigade hvad det fosteriändska räddningsverket år 1772 egentligen hade åsyftat. — Kom icke och tala om fiasco vid en sådan fest. Den förflutna veckan bragte i dagen att Stanley, den nordamerikanske korrespondenten, verkligen icke, såsom åtskilliga tviflare framkastat, endast i sin egen fantasi träffat på Livingstone, utan haft tillfälle att se och tala med konom i verkligheten. Aftonbladets läsare erinra sig måhända, att vi för vår del aldrig tvifflat på att Stanley skulle lyckas, i fall Livingstone verkligen ännu vore i lifyet. Skall någon lyckas,jh sade vi, så måste det vara en tidningskor-n respondent och isynnerhet en amerikansk s sådan. Det måste ha varit ett högtidligt ögon-ni blick, då Stanley och Livingstone träffades,re sade någon vid första underrättelsen derom si och många trodde sannolikt detsamma. TIld sjelfva verket gick det dock mycket enkelt för sig, liksom Stanley säger, att hela hansa företag varit den lättaste sak i verlden.S Stanley är icke någon utmärkt publicist,!r, om det gäller att skrifva artiklar, men in-In gen-lärer bättre än han kunna skaffa posim tiva upplysningar, och han visade dernti sin d duglighet uti kriget motsydstaterna, då han vy: var korrespondent åt New-York Herald.lpi När tidningens utgifvare sedan en dag sadeln: till honom, att han-tyckte det Stanley borde göka upp Livingstone, var korrespondenten lt: oenast färdig. Han reste, hade naturligtvis oc