den unga modekrämerskan Marie, som t fomnar i första akten och vaknar i då det lof Ullovägaine:, som eljest tillhör 3 Stöfsta al get af i en stor stad för avunuanuv avi viursiovi, OXIStera således blot i den sofvande flickans upphetsade far tasi, äfven om man kan förutse att ett pa af de verkligen lefvande och handlande per sonerna, artisteleven Felix Brand och handsk söimmerskan Elise, skola förirra sig, Då dy lika, Dårmed vilja vi ej hafva nekat at drömmen ganska följdriktigt leder villovä garne till ett så afskräckande mål, som el moralist någonsin kan begära, men just de afskräckande förlorar sin karakter derige nom att det Veröfvås sin existehs fåson verkliglet. Åskådaren slår bort de allvar ligare tankar och känslor. som hos honom plifvit vacKta, med det enkla resonnemanget det var ju blott en dröm, ock drömmen förmår ju ickö ens gifva någon varning åt Felix och Elise, livilkäs öden dock 1 densämma Pjert utmalas. Marie, drömmerskan sjelf, räddas visserligen åt dygden, men denna räddning tillskrifver hon en högre ingifvelse, hvadan således begreppet sjelfbestämning; hyvarpå hvarie allvårligare tänkt dröma måste hvila, här aldrig kommer till erkännande. Men, om nu stycket afstår från alla anspråk på att vara ett drama, hafva de der uppruallade taflorna någon rätt att kallas bilder ur lifvet? Derpå svåra VI ja: de framksalld ända till vidrighet lika åtskilliga skuggsidor af det sociala lifvet i en stor stad; ja, de förekomma ofta så detaljeradt lika, att vi måste förvåna oss öfver att de så kunnat drömmas af en ung, visserligen för frestelsen utsatt, men dock oskyldig qvinna. Att den unga flickan, för hvilken synden och njutningen framställas i retande färger (här dock ytterst råa), drömmer om dem både såsom förföriska och såsom bringande det sräsligaste förderf, detta är psykologiskt sannt. Men att hon drömmer om dem just vå råg och Vämjeliga, som de i den lägsta verklighet gestalta sig, det är icke sannt, .y derför förutsättes en närmare personlig sännedom af dem. Vi anse derför hela styckets plan hvila på ett missgrepp både ur lramatisk och psykologisk synpunkt. Det kan möjligen ega en giluighet såsom en saming af fotografiska bilder ur lifvet, men lå måste man borttaga hvarje spår af ideaitet och låta Marie sluta på sjöbottnen, Slise på Spinnhuset och artisten-stadsbudet åsom kronoarbetskarl eller dillströmare, Jå kommer åtminstone sanningen till heder, huru skönheten går ohjelpligt förlorad. Såom det nu är, går man i mistning om Våda. Ett och annat uppträde likasom en och nnan karakter äro lyckligt tecknade, men let hela utmärker sig för en råhet och cyism, som våra yngre folkskådespelsförfatare olyckligtvis synas anse karakteristiska ör denna diktart. Det goda lynne, som orde kasta en komiskt försonande dager eröfver, är tyvärr ej heller tillstädes. Speet är deremot såsom alltid godt och jemnt, å några händer högst förtjenstfullt.