lincident diplomatipue i Paris utgifvit en b Ibroschyr, af hvilken framgår, att han tagit lafsked för att kunna försvara sig, oförhin-Idrad af diplomatiska konsiderationer. Bro schyren är tillegnad hr Chase, president för den domstol, som utgör instansen för främmande sändebud och konsuler, men det oak-Jtadt har Katakazy icke ingifvit någon anklagelseskrift, och denna märkliga omständighet motiverar han på följande sätt: Jag kan icke ingifva någon formlig anklagelse Imot hr Hamilton Fish för förnärmaade be skyllningar, emedan den amerikanska lagstiftningen icke fastställer något annat straff derför än en skadeersättning i penningar för klaganden, och jag icke kan utsätta mig för en sådan eventnualitet. En man, som Ihaft den äran att representera H. M:t alla ryssars kejsare, kan icke mottaga en penningersättning. Han kan endast fordra en moralisk upprättelse, och på en sådan gör jag anspråk genom att framlägga en autentisk framställning af de af hr Hamilton Fish så grundligt förfalskade sakförhållandena. Tillegnandet till öfverdomaren Chase är således endast en form, som Katakazy valt för att fösvara sig mot de beskyllnin: gar, hvilka riktats mot honom. Då vi här icke kunna inlåta oss på alla detaljerna, inskränka vi oss till att återgifva den sak, hvilken Katakazy betraktar som hufvudsaken — de Perkinska fordringarna — med hans egna ord. Han yttrar nemligen härom följande: År 1855 associerade sig kofferdikaptenen Benjamin Perkins med den pol ske juden Rackielewitz, f. d. agent för hemliga polisen i Newyork, och en medicine doktor Kidder om att afpressa min förman i Förenta Staterna, statsrådet Stoehl, pennin gar genom förslag om en leverans af krut och vapen till kejserliga regeringen. Hr Stoekl afslog anbudet om krut, och hvad vapnen angick, hänvisade han hr Perkins till vår militäragent i Förenta Staterna, kapten Lillienfeldt, som vilkorligt antog förslaget om en leverans af 35,000 gevär, i det han likväl uttryckligen förbehöll sig rättigheten att uppsäga detta provisoriska aftal. Sedan kapten Lillienfeldt öfvertygat sig om hr Perkins insolvens och hans brist på förmåga att uppfylla det föreslagna engagementet, begagnade han sin rättighet att uppsäga kontraktet och förklarade skriftligen för hr Perkins, att han betraktade provisoriska aftal såsom icke gällande; Icke så mycket, som ett skott krut eller ett enda gevär levererades till kejserliga regeringen, och hr Perkins ingick, sedan öfverdomstolen i Newyork afgifvit ett utslag, från hvilket icke kunde vädjas, på en fredlig kompromiss, enligt hvilken han erhöll en summa af 200 dollars för det omak han haft, men likväl ha hans arfvingar efter hans död gjort anspråk på 800,000 dollars. Perkins enka sålde sina föregifna anspråk för en ringa summa till en advokat vid namn J. B. Stewart, hvilken, för att försäkra sig om en lycklig utgång af företaget, grundade det på aktier, hvilka han sålde till ett mycket lågt pris, hvarigenom han skaffade sig mäktiga beskyddare, hvilka voro intresserade i att realisera dessa aktier till det nominella värdet. Från 1856 till 1869 gjorde unionsregeringen tre särskilda gånger mer eller mindre bestämda steg för att understödja dessa föregifna fordringar. Till stöd för sitt påstående att Hamilton Fish låtit leda sig af personliga motiver anför Katakazy äfven, att då han fått i uppdrag att inköpa plats för byggandet af en rysk kyrka i Newyork, hade den amerikanske statsmannen, som sjelf starkt spekulerade i hus, erbjudit honom en byggnadstomt för 40,000 dollars, Katakazy afslog anbudet endast på den grund, att sakkunnige värderade ifrågavarande plats endast till hälften så stort värde. Hamilton Fishs skrifvelse om denna sak har han låtit aftrycka i facsimile i sina Pieces justificatives.