Treussens annektionspolitik) af wWien-boarne blefvo mottagna med gränslöst jubel och gåfvo sin förtryckta stämning luft i häftiga anfall mot Bismarck samt i entusiastiska tal för den stortyska iden. Sedan denna tid har emellertid ett betydligt omslag inträdt i stämningen såväl i Tyskland som i Österrike, för såvidt som det ömsesidiga agg, hvilket lifvade de båda ländernas invånare 1868, till största delen försvunnit. Då de tre hundra Wienskyttarne nu anträdde sin resa norrut, undfägnade Neue freie Presse dem med en artikel, hvaruti tidningen uppmanade dem att verka för fred och försoning i det tyska riket, men att på samma gång häfda sin ställning som fria tyska män. Wienskyttarne drogo utan tvifvel åstad med de bästa och välvilligaste känslor, men i Leipzig blef deras tyska patriotism genast satt på etthårdt prof. Leipzig är bekant för att vara passioneradt preussiskt sinnadt, och dervarande politiker tyckas ännu från 1868 hafva haft ett horn i sidan till wienarne. I hvarje fall rönte wienarne, lindrigast sagdt, ett dåligt och kallt mottagande. Ingen brydde sig synnerligen om dem; en Leipzig-talare skall till och med hafva drifvit gäck med deras yttre och anbefallt dem att tvätta sig. Almän entriästung.. I Hannover mottogos deremot österrikarne med demonstrativt jubel af den welfiskt sinnade staden, och alla täflade om att visa dem uppmärksamhet. Det oaktadt blef wienarnes ordförande, dr Kopp sin föresats trogen, att icke inlåta sig i partitvisterna i det tyska riket. Vid den första stora banketten utbragte han en entusiastisk skål för den tyska enheten och kejsar Wilhelm, hvilken skål dock mottogs med köld af hannoveranerne. Sedermera uppstod gräl mellan åtskilliga skyttar från Leipzig och Wien, vid hvilket tillfälle en Leipzigskytt fäste uppmärksamheten derpå, att hans landsmän 1868 hade i Wien måst tillbringa en hel natt på gatan utan att kunna få qvarter, hvilken en Wienskytt besvarade med allusioner på den stinkande Pleisse (den lilla flod, vid hvilken Leipzig ligger). Vid en af de sista banketterna höll advokaten Fischer från Hannover ett tal mot den preussiska politiken, som väckte stor uppståndelse bland de närvarande, Jag är icke rädd för Bismarcks agenter! utropade han. Allt detta kunde dock ännu betraktas som en inre skytteaffär, men olyckan var, att de berlinska tidningarna genast vid festens början med köld och ogillande hade yttrat sig om wienarnes uppträdande, enär man förutsatte, att de skulle agitera i stor-tysk riktning. Särskildt innehöll Spenersche Zeitung em hånfull artikel om skyttefesten, hvilket föranledde den hetsiga Neue freie Presse att säga Berlin-tidningarna en hel hop närgående saker. Striden fick -ännu större dimensioner, då den ungerska Reform (hvilken anses för grefve Lonyays organ) och flere czechiska tidningarii häftiga uttryck beklagade sig öfver de österrikiska skyttarnes opatriotiska hållning, enär dessa — utan att tänka på Österrikes förödmjukelser och nederlag — berusade sig i tal för den tyska enheten, som alldeles icke anginge Österrke, och ropade vivat för kejsar Wilhelm, furst Bismarck och grefve Moltke, som om dessa vore Österrikes bästa vänner. Från strängt österrikisk synpunkt voro dessa anmärkningar icke oberättigade; en czechisk tidning framkastade till och med den frågan, huru man kunde förebrå czeeherna deras vallfart till Petersburg och Möskwa 1868, när man ni lät wienarne tåga till Hannover och hälla loftal öfver den tyska enhe ten. Striden i pressen antog slutligen så betydliga dimensioner, att till och med den officiella Provinzial-Correspondenz blandade sig deruti för att bemedla fred. Tidningen tackade (troligen på grund af instruktion från högre ort) wienarne för deras patriotiska hållning på festen, hvarati de sågo ett vackert förebud till den endrägtiga vänskap, som för framtiden skulle förena Österrike och Tyskland. Sålunda slutade hela denna skytteaffär någorlunda hyggligt, oaktadt ännu en vecka efter festen förnams likasom en dof dyning efter striden i tidningarne och sinnena. National-Zeitung begagnar detta tillfälle till att fästa uppmärksamheten derpå, att det nu snart måste blifva ett slut på dessa evinnerliga sång-, skytteoch turnfester, som på sin tid, innan det tyska riket var grundlagdt, hade sitt stora nationella värde och politiska betydelse, men som nu icke kunna göra anspråk på att betraktas som annat än oskyldiga privata förströelser, som blifva obehagliga, när de uppträda med anspråk och till på köpet äro en plåga för de städer, som blifva valda till mötesplatser. Att den allmänna meningen icke heller är så benägen för dessa slags fester som i forna dagar, ses bland annat af den komiska otur, som förföljde den s. k. märkiska sångförningens årsfest, som förra veckan hölls i Berlin, Sångarne hade infunnit sig i den tyska hufvudstaden för att aflägga prof på sin färdighet; men knappast hade konserten börjat, förrän en.orolig massa (det påstås att en mängd internationalister befann sig deribland) bröt in på febtplatsen och började vräla och tjuta för att öfverrösta de patriotiska sängerna. Dessutom blefvo sångarne bombarderade med sand och jordklumpar. Den åt muserna helgade arenan förvandlades nu snart till en blodig stridsplats, i det man grep till knölpåkar och större projektiler, tills sent omsider polisen infann sig och skingrade de stridande. På valplatsen uppsamlade den offentliga ordningens handhafvare stenar af fem skålpunds vigt. De förbittrade sångarne höllo dagen derefter ett möte, hvarpå beslöts att man aldrig mer skulle välja Berlin till mötesplatser för sina sammankomster. Det vänskapliga förhållande, som under de senare åren till Englands stora bekymmer herrskat mellan Ryssland och Nordamerikas Förenta Stater, fick för någon tid gedan en svår stöt derigenom, att amerikanska regeringen beklagade sig öfver ryska sändebudet i Washington, Katakazy, som beskyldes att på ett godtyckligt sätt hafva inblandat sig i amerikanska angelägenheter och isynnerhet att ha intrigerat i Alabamafrågan. Såsom vi förut omtalat, gick saken så långt, att amerikanske statssekreteraren a SS ar