Äfven i Kjödenhavn firades tusenårsfester torsdagseftermiddagen af några hundra i Kjöbenhavn vistande norrmän medelst en vacker fest uti Skydebanens stora festivi tetslokal, till hviken äfven åtskilliga dan skar och svenskar voro inbjudna, bland de senare syensk-norske ministern baron Beck Friis och generalkonsul Everlöf. Efter det ordföranden för den norska föreningen, som hade föranstaltat sammankomsten, hr orgelbyggaren Petersen, hade helsat gästerna välkomna, föreslog baron Beck-Friis skålen för Sveriges-Norges och Danmarks konungar, såsom de, hvilka hade fattat sanningen i den tanke, som drifvit Harald Häåärfager till utförandet af sitt storverk, att förena till ett helt de skilda grenarne af samma stam. Efter en sång af C. R. talade kapten Juel för dagens stora minne, i det han framhöll hufvudpunkterna i Harald Hårfagers historia. Prof. Christie från Kristiania talade för Danmark, der man ännu öfverallt fann minnen om den tid, då Norge var förenadt med detsamma, och hvarifrån norrmännen med blödande bjertan blifvit skilda — något som man icke skulle glömma i sin glädje öfver den frihet, som var en följd af föreningen med Sverige. Han ville icke uttala något bestämdt hopp om Danmarks snara återförening med Norge och derigenom äfven med Sverige, men önskade, att alla ville arbeta för detta mål. Redaktör Ploug talade för Sverige, som han fordrade skulle gå ispetsen för nordens folk, icke allenast såsom det starkaste af dem, utan äfven såsom det, som sist hade afgörande gripit in i verldshistoriens gång, hvarvid talaren fisynnerhet syftade på Gustaf Adolf och Carl Johan. Fr. Barfod talade för Norge, som hade upptagit konung Magnus den godes ordspråk: Till äran skallen konung fria, ej till många år, och som han hoppades skulle bilda föreningsbandet mellan Danmark och Sverige. Dr Rosenberg yttrade, att det skulle vara i fädrens anda, om i denna stund en nordisk konung eller konungason, med det samma han tömde minnesbägaren för Harald Hårfager, gjorde det öftet att ofra sitt lif för att fullborda dennes verk genom att förena hela Norden, liksom han Hade samlat Norge. Småfolk kunde icke ER sådana löften; men vi kunde-lätta vägen för dem, söm ön gäng bäde hade makt