J P0 IMArKVALL HUS YST aUVvl BUIN OUSKLUR vore), älskade han att söka härleda denne slägt från nägon ädel stam och ville oger na släppa denna tro. Häruti stod han, de måste erkännas, mera på hednisk än pi kristlig grund. Rääf höll starkt på adelskapet, De fle ste af senare tiders författare mot adelr gjorda tillmälen ansåg R. ogrundade elle: öfverdrifna, och med all sin stora aktning för akademisk lärdom, yttrade han dock, så väl i tal som skrift, att heder, omdöme och lefnadserfarenhet voro vida skattbarare är akademiska lexor, Han antog för gifvet. att en ärlig forskning skall komma att bevisa otillbörligheten af de tillmälen, som senare tiders, vi vilja ej missbruka den akt: ningsbjudande benämningen historieskrifvare, men väl romanförfattare med titel af häfdatecknare, mot adeln utkastat. Men om Rääf stälde adelskapet högt, så stälde han ock stera fordringar på ädlingen, och ett sådant förslag som Carl IX på sin tid ville genomdrifva, att adelsman, som icke gjort sig skicklig att tjena sitt fosterland i allmänna angelägenheter, i fredens eller krigets värf, samt hölle sig i spiselvrån i stället att offra krafter och lif för fosterlandet, borde förklaras sitt adelskap förlustig; en sådan lag skulle hos en man af Rääfs sinne aldrig ogillats eller mött motstånd. För egen person god hushållare, var Rääf storartadt frikostig och välgörande, när det gälde något föremål af för honom erkändt intresse. Ej blott för allmänna företag, äfven för enskilda personer — detta sistnämda dock visserligen äfven med afseende på gagn för det allmänna — var hans kassa lätt öppnad. Och han kunde lemna understöd med så fin grannlagenhet, att äfven den stoltaste kunde mottaga hans biträde. Sålunda kunde t. ex. hända, att han, då en ung lofvande vetenskapsman var af ekonomiskt betryck färdig att lemna sin rätta bana och kasta sig in på brödstudier, kunde öfvertala denne att mottaga ett lån. för att fullfölja sin med bästa utsigt började verksamhet, Och om den ifrågasatte låntagaren tvekade, emedan han icke var säker när han kunue återbetala lånet samt icke ville utgifva en skuldsedel utan visshet att kunna den på dagen infria, kunde R. fordra att ingen skuldförbindelse borde skrifvas, utan allt ställas på inbördes förtroende, enär R., om han i hast fölle ifrån, ju aldrig vore säker att ju skuldsedeln kunde komma i händer, som densamma missbrukade, ehuru R. icke ville hafva återbetalning förrän sädan utan olägenhet kunde lemnas. Ins. känner åtskilliga drag af R:s frikostighet och välvilja; och han skulle mycket misstaga sig om, bland dessa, icke kunde räknas sådana som af sjelfva föremålen för välviljan varit obekanta. Sålunda tror han att Rääfs, på en enkel framställning af kungl. bibliotekarien Arvidsson muntligen utfästa bidrag varit det förnämsta, som satt en ung hoppgifvande musikalisk talang — nu en af Stockholms och Sveriges mest utmärkte tonkonstnärer — i tillfälle att fullfölja sina musikaliska stu dier i utlandet; ett förhållande som, må hända, varit för den unge mannen obekant, Rääfs antiqvariska studier, hans önskan att genomforska vårt land och dess historiska forntid, voro lika mycket fosterlandsvännens som vetenskapsmannens och antiqvariens. För honom innebar den forngre-l, kiska sagan om Herkules strid med Anteus, och huru som denne senare, hvar gång : han af Herkules kastades till marken, från sin moder jorden mottog ny styrka samt först kunde besegras och dödas sedan han blifvit upplyftad, beröfvad sitt jordiska fotfäste — för honom var denna saga bokstaflig sanning. B. älskade tro att man, genom att ånyo lefva in sig i gammalt fosterländskt lif, genom att taga lärdom af förgångna åldrar och kraft hos sin moder, fosterjorden, skulle kunna Återväcka ett fri-!7 skare och ädlare nationelt lif, förebygga den strådöd, som eljest tycktes hota. Hvad: han och hans vänner, i synnerbet medlemmarne af Götiska förbundet, på denna vägs verkade, förtjenar ock att hållas i tacksam hågkomst. Ins. nedlägger här pennan. Han skulle kunnat tillägga mycket, samt deraf kanske åtskilligt af allmänt intresse: han skulle velat framställa äfven andra drag af Rääfs karakter (— deribland framställande R:s ovanliga sjelfbeherrskning, hvilken väl aldrig slömmes af den som någon gång varit med R.ilz liflig meningsstrid: huru R., i samma män : hans Ihliga temperament eggades och gjorde ,; sig märkbart gällande i hela hällningen och . i ansigtsdragen, i samma mån flöto orden från den gamles läppar i allt sirligare, allt: mera akademiskt vältaliga och afrundadel former, likasom ville R. genom dessa for-s mella skrankor och i skapande af väl bil-j: lade perioder sätta en damm mot uppbruande hetta och öfverilning —): R:s uppträT lande i såväl kommunala värf som i detenskilda umgänget. Men för flertalet af tidvingens läsare torde ins. redan ha varit alltör utförlig, ehuru mycket ännu kunde varal p stt villägga. KN ut I dex graf han sjelf låtit tillreda i hälle-1i 7 erget hvilar nu den gamle af framfarna jsk lagar. Det nu lefvande yngre slägtet känN er föga om de strider han kämpat, de idrotter åt an i lifvet utfört, och när de unges foster) ändska sinne värmes af mången saga och sång de m fordomtima och kämpaddrott, skola de ltie anske ej veta, eller, um de hört det, bafvajör lömt, att de för bevarandet af dessa dyrara fornminnen hafva att tacka den gamle, Ht om med alla sina fel dock var svensk aflme ela sin själ och en ädling sådan som få. lke Iå vänliga minnen hägna hans hvila, ochimi ,å äfven de, som ärligt stridt mot honom i al och skrift, tacksamt erkänna hans värdejf, ch de tjenster han gjort det älskade fäderhe eslandet! En gengångare. -Iga