ner, men att hon väl emottagit många dyrbara presenter af kungliga personer. Er historia måste vara mycket märkvärdig; ni har känt så många framstående personer, invände frågande en bekant, hvarpå hon svarade: Så brukade refve d Orsay säga, och han bjöd mig 100,000 rancs för tillåtelsen att få utgifva mina Dp per, men jag eftersträfvade aldrig någon sådan ryktbarhet. Jag älskade dansen för dess egen skull och jag började lära när jag var nio år gammal. Jag öfvade mig sex timmar daglir en tills jag var 15 år och debuterade då i Vien i en pjes kallad La Råception dune Nywphe au Temple de Terpsichore. Man applåderade mig genast med förtjasning och på min tredje representation inropades jag Iyrtiotvå ånger, tilldess, alldeles utmattad, jag bortbars från scenen. Jag var mycket liflig och smärt å den tiden och man brukade säga, att jag efde i luften och aldrig rörde jorden. Jag rörde den likväl, mais bien rarement, cependant-, tillade hon skrattande. -Jag knappast tänkte på åskådarne. Min far var min lärare och jag visste, att hans ögon följde mig. Jag både älskade och fruktade honom och jag dansade endast för honom. Han var en sträng lärare, men när min lycka var gjord, sade han: hade jag låtit dig förstå, att du hade talang, hade din framgång hindrats. Sjelffinbillning hade försvagat ansträngningen, och nd har derför hellre tadlat än smickrat dig. Ehuru hon på sin tid var den bästa dansösen i verlden och sedan dess ej blifvit uppnådd af någon annan, fortsatte hon alltid sina studier, praktiserade två timmar dagligen och dansade på förmiddagen de för aftonen bestämda danserna. Och hon var aldrig bättre öfvertygad om, att hon behöfde lära, än när hon lemnade scenen.