Bäste Bull! Jag går mycket gerna in på at låta Hans Breitman afgöra — Er tillgi Jonathan Smith. rn EaRan. Br te Bäste Smith! Jag har i morse sammanträffa med Breitman, som meddelat mig den räkning hvilken hr Remors, er advokat, tillstält honom. Han säger, att den skada, som tillfogats er vagn. bar hindrat honom att fara till staden, der han skulle kunnat förtjena 500.009 dollars på speku. lationer i salt fläsk, och att räkningen till följd devat uppgår till 500.007 dollars 50 cents. Yill inte protestera mot den post, som upptar 7 dollars 50 cents för vagnens reparation, men den andra posten förefaller mig rent af som en löjlighet. — Er vän John Bull. in bäste herre! Hvad gör väl räkningens belopp till saken, då ni öfverlemnat åt Breitman att bestämma hvad han anser vara rätt? — Er vän Jonathan Smith. Min bäste herre! Jag vill icke underställa Breitman denna fordran; han skulle inte riktigt kunna fatta den; han förstår knappt ett ord enolska och skulle kunna fälla en för sig ytterst Safromptprange dom om ert löjliga anspråk. — Er tillgifne John Bull. Bäste Bull! Låtom oss inte disputera om den der punkten. Min advokats fordran är inte så löjlig, det säga alla mina vänner. Emellertid kunna vi ju båda säga till Breitman, att saken är löjlig, och att han får fatta hvilket beslut han vill. — Er vän Jonathan Smith. Min bäste herre! Då ni medger att er fordran är löjlig, vore det ju bäst att ni återtoge den. Jag skall betala hvad Breitman anser vara rättvist för vagnens reparation, men jag vill icke gifva någon, hvem det vara må, makt att ruinera mig. — Er etc, John Bull. Min herre! Om jag afstode från min fordran, skulle man drifva med mig. Jag vidhåller den derför, den må vara löjlig eller ej. Måtte f-n ta hela vagnen! — Utan all vänskap, Jonathan Smith. Nu ha emellertid John och Jonathan blifvit ref trots den hotande tonen i de båda senaste Telbven. — Kejsarens afbild, I förra veckan afled i London en gubbe, som parisarne förr kände under kopardbaret. Han var vid sin död 91 år ammal och trots sin höga ålder sågs han hvarje ag promenera fram och tillbaka i Leicestersquare, det franska qvarteret i London. Hans historia är verkligen kuriös. Denne gamle man åstod sig vara den som vann bataljen vid Jena. an hade en alldeles förvånarde likhet med Naoleon I och se här hvad han berättade om sin elaktighet i bataljens utgång: I ett afgörande ögonblick i striden sprang ÅAlbolino — så kallade sig mannen — ur ledet, fattade tygeln på en häst utan ryttare, kastade sig upp på hästen och red framför fronten af några regementen och ropade:Jag är eder kejsare, framåt! Korporalsaniförmen, som denne man bar, den likhet an hade med kejsaren, allt bidrog till att entusiasmera trupperna, som nu ryckte modigt framåt. Förtroendet återvände. Preussarne blefvo slagne, men den listige Albolino blef ett mål för deras kulor och han föll af hästen träffad af en kula, som gaf honom ett farligt sår. Han blef återställd och lefde sedan i en mängd år 21 en pension. Vid fransk-tyska krigets slut bhegaf han sig till London. — En klok hund. För någon tid sedan reste en i Kjöbenhavn: bosatt familj till Sverige för att besöka en slägting på en landtegendom i närheten af Ystad. De medförde en liten. hund, en skotsk terrier, löste biljett för densamma i Malmö och ängo den placerad i hundkupån på bantåget. Vid Eslöf, der passagerarne till Ystad lemna stambanan, visade Jacksegare den inköpta biljetten och begärde sin långhårige vän tillbaka, men Jack hade redan försvunnit i folkhvimlet på den lifliga stationen. Egaren beärde ersättning för den lidna förlusten, om icke unden kunde skaffas tillrätta, och i anledning deraf telegraferade man upp och ned längs banan från Malmö till Ystad, men Jackvar och förbief borta. Flera dagar derefter tyckte en i Kjöbenhavn boende dotter af den omtalda familjen att hon såg -Jack på gatan, men hon kunde knappast tro. att det förhöll sig sålunda. då hon visste, att hennes föräldrar ännu voro qvar i Sverige. Vid förfrågan i deras hem yvisade det sig emellertid att hon hade sett rätt. Pigan berättade, att hunden kommit hem dagen förut, ytterst utsvulten och trött; den hade fått mat och straxt lagt sig att sofvå. Det lilla djuret-hade sålunda, sedan det i Eslöf tappat Ge af sin herre, företagit sig att vandra tillbaka till Malmö — en temligen betydlig väglängd — antagligtvis längs utmed banvallen; der hade den ått ombord på den rätta ångbåten och från Övanthusbron slutligen funnit vägen hem.