efter Peter Knudsen, kallad Sandria6 eller franska hustrun i Sorö, rödd i departementet Nor? i Frankrike, förälskade hon sig i dragonen Peter Knudsen vid den danska afdelnin en af den utländska armåö, som höll en del af Frankrike besatt åren 1817—1818. Trots allt motstånd äktade hon och följde sin utvalde, trots alla försakelser, mödor och bekymmer blef hon honom trofast i alla tider och i ordets fulla bemärkelse; ehuru hennes barn uppfostrades i den lutherska läran, höll hon fast vid sir katolska tro och upprepade till sista stunden, afton och morgon, under flagar af motgångar och nöd, de böner hon kände från sitt hem och sin barndom, Vänli och mild mot andra menniskor, möt man oc barn, och till det yttersta uppoffrande för dew, var hon sträng mot sig sjelf i sina pligters uppfyllande; hon var onrttröttlig i sitt arbete, i förnöjshmhet och sparsamhet. Hennes barndomsbem, som hon under många är saknade och längtade efter, var en välmående bondes och det måtte ha varit för henne en ytterst påkostande pröfning att flytta in i en arbetskarls fattiga stuga, isynnerhet så eländig, skrifver Sorö Avis, som dessa Stugor voro här på landet för ett halft århundrade sedan. Men hon klagade aldrig deröfver, fattigdomen och nöden voro för henne blott en sporre till mod och ansträngning. Kanske af deltagande för henne och hennes öde blef mannen förhjelpt till bli nattväktare och sedan stallkarl vid Sorö akademi. Mannen var emellertid svag och sjuklig och afled för några år sedan, För att man ej skulle klaga öfver att hans åliggande icke blef utfördt, gjorde Alexandrine det till en del. Den kärleksfulla, trofasta, driftiga husträn skötte ej blott om huset, mannen och barnen, ryktade, fodrade och sadlade hästar, höll stall och ridhus rena utan hemtade till och med den svage mannen hem från tjenstgöringen vid midnatt, iklädde sig nattväktaredrägten och gjorde väktaretjenst till fram mot morgonstunden.