Barn förvåna oss ofta med en fyndighet och en skarpsinnighet, hvartill viej kunna komma med all vår kombinationsförmåga och som hafva sin förklaring i enkelheten af en omedelbar uppfattning. Barnet är ett I helt väsen, men vi äro söndrade. Barnet står på en höjd, der verlden ligger under dess fot, och vi fullvuxne stå i klyftan derunder, mödosamt stretande att åter uppnå den motliggande höjden — den högsta, i hvilken klyftan är öfvervunnen. Huru skulle då vi, som äro i klyftan, nedlåta oss till höjden? Vi neddraga barnet till oss och inbilla oss att vi lyfta det! Vi behandla dessa väsen, som hafva en helt annan logik än vi, alldeles som vore de lika söndriga, lika rotlösa som vi. Vi jaga dem framför oss från intryck till intryck och inbilla oss att vi lära dem tänka. Eller också missvårda vi intrycken af deras omgifning och lita uppå den bedrägliga barlast af liflös moral och osmält kunskap, som vi tro oss ha gifvit dem. Ingenstädes måhända visar sig okunnigheten om barnets rätta väsen tydligare än i vanvården af dess läsning. Om vi hade ett åkerfält, och der gingo främmande såningsmän at och an, utströende än här, än der en näfve frön, som vi icke känna; hvarpå ville vi då grunda vårt hopp om en god skörd? Der sås ju så mycket! Ja, der sås; men hvad sås der? Och vi mena ju dock så väl, Vi gifva våra barn det som roar och det som lär. Rätta förhållandet är, att vi icke veta hvad vi gifva dem. Det är en svår sak att bedöma en barnbok. Dertill fordras först att känna barndomens egendomliga åskådning af lifvet i olika åldrar och särskildt det barns, åt hvilket boken skall gifvas. Känner man detta, fordras vidare en kritisk insigt om bokens verkliga värde. Och har man denna, fordras ännu mycken erfarenhet, för att bedöma det rätta valet för ett barn och för ett an nat — det rätta sättet, det rätta måttet och den rätta tillämpningen vid bokens läsning. Allt detta gör, att de bästa, de erfarnaste, de insigtsfullaste personer kunna misstaga sig i valet af en barnbok — och likväl fordrar man, att en far, som på fem minuter gör en titt i boklådan, eller en mor, som hastigt påögnar titeln af en följetong, skola bland en uppsjö af litteratur, veta hvad de gifva sitt barn. fta hör man derför tänkande föräldrar yttra bekymmer öfver det val de äro tvungne att göra. Lektor Humbles framställning visar nu icke allenast vådorna; Ian söker äfven gifva en ledning för valet. Det vore dock en stor tjenst för många, många bekymrade föräldrar, barnvårdare och barnvänner, om de finge direkta anvisningar: en för det goda gamla, som finnes tillgängligt i bokhandeln, och en för det goda nya, som möjligen tillkommer hvarje r. Sådana anvisningar, med uppgift på valet för ungdom af olika åldrar, kön och lefnadsförhållanden, borde en gång om året publiceras i Sverige och Finland, icke af en, utan af. några förenade män och qvinnor med tillräcklig erfarenhet och tillräckliga insigter. Tidningar bruka anmäla nya barnböcker till julen. Detta går så till — och undertecknad känner det af egen erfarenhet — att förläggaren eller bokhandlaren sänder till redaktionen ett exemplar af sin nyaste vara. Detta väntar till lämplig tid, bland massor af papper på redaktionens bord. När någon ledighet yppas i redaktionsbrådskan, framtages då den nya boken; man läser titeln, möjligen halfva förordet, uppslår derefter en eller ett par sidor i boken, dem man genomögnar i största hast, och derpå skrifves en anmälan, — som blir derefter. Berömmet kryddas med någon liten variation ; tadel, som kunde skada en artig förläggare, kommer sällan i fråga. Och på detta sätt bedömas böcker för barn; — en sådan ledning hafva föräldrar i valet af intryck, som växa in i deras barns själar och gro der ofta för hela lifvet! Det är kanske icke öfverflödigt att nämna, huru många barnböcker tillverkas. En del å ällning till färdiga plancher, ttas eller hopslarfvas, emedan detta skriftställeri anses beqvämast och mest inbringande; andra göras verkligen i den förhoppningen att gifva de kära barnen någonting rätt roande eller rätt moraliskt och lärorikt. — Fabrikshemligheterna förtjente att läggas fullständigt i dagen, men denna uppsats har redan vuxit till en mer än tillbörlig längd. Förf, har haft den vänskapen att tillegna mig sin framställning af ett högst behjertansvärdt ämne. Dettakan icke hindra mig att — jemte många tusende familjer i Sverige och Finland — på det varmaste tacka ho nom för ett väl behöfligt, väl betänkt och väl sagdt ord i en vigtig fråga för all uppfostran. Mitt omdöme om hans bok synes af det föregående. Det enda jag vore frestad att tillägga, är att den nya, ehuru här med mycken. måtta införda, ortografin synes vara mera egnad att öka, än att minska oredan i svenska språkets rättskrifning. Men detta är ett ringa veck på fållen af sanningens mantel, . T. Luther i Rom, Berättelse af Levin Schicking. Fri öfversättning från tyskan af Fr. Joh. Huss. (0. Lamms förlag.) För ett par veckor sedan hade vi anledning att något uppehålla oss vid en tysk historisk roman af mindre vanliga egenskaper. Då vi i dag gå att omtala en företeelse inom samma gren af litteraturen, är anledningen blott en vanlig recensentpligt rörande en nyutkommen försvenskning. Hr Levin Schicking, som, i förbigående sagdt, tillhör det stora antalet af berömda tyska författare, är ej mäktig af all den naiva komik; som utmärker f.: d redaktören af Flensb. Nordd. Zeit. hr Wilhelm Jensen, förf. till den af oss anmälda romanen om Karin von Schwedem; Levin Schickings relser äro mera tunga, hans apparat mera rd och intrycket i allmänhet mindre upplifvande. Redan det ämne förf. valt är pgnadt att väcka vissa betänkligheter, ty faran ligger nära till hands att vid ett romantiskt uppkok på en karakter, sådan som Luthers, bli antingen trivial eller osann i skildringen. De fleste läsare hafva redan förut skapat sig en bild af Luthers kraftfulla personlighet, och utan tvifvel fordras en mycket stor talang för att under sådana omständigheter kunna rycka allmänheten med sig; äfven i lyckligaste fall torde intresset väckas hufvudsakligen genom den skicklighet, som kan vara nedlagd i teck