be hut nr AE. 4 yt förmågan att välja bland det gamla goda, bland en nations och bland mensklighetens bästa andliga skatter. Hon skall vara pedagogisk, det är lämpad efter den unge läsarens ståndpunkt — älder, kön och, i vissa fall, äfven lefnadsställning, — religiöst och sedligt bildande, direkt eller indirekt, — samt i ordets rätta betydelse menskligt sann. Allt detta un-: der förutsättning af en riktig ledning. Sid. 56—84, undersöker förf. slutligen huru detta ungdomsläsningens rätta ändamål skall kunna förverkligas genom hemmet och skolan. Uppgiften är icke lätt och sammanfattas i den allmänna regeln: Ungdomens fria läsning skall till sitt mått betydligt inskränkas; det, som läses, skall vara värdefullt i sig och särskildt lämpligt för den läsandes ståndpunkt. Måttet skall icke regleras genom förbud, som oftast äro farliga och blott för den yngre barnaåldern böra komma i fråga. Den omåttliga läshungern, som i sig är en verksamhetsdrift och en vetgirighet, men som slutar med att blifva ensidigt receptiv, bör hellre afledas genom arbeten och sysselsättning i hemmet samt genom sådana lekar, som befrämja kroppens och själens naturliga utveckling. Barnet måste erhålla ett tillräckligt, men icke för stort material att reproducera. Är materialet otillräckligt (och det behöfs dock så litet), kastar sig verksamhetsdriften åt orätta håll; är det för stort, så hindras den betydelsefulla driften hos barnet att skapa och omskapa. Leken i den fria naturen, bekantskapen med den lefvande naturen är af yttersta vigt för all harmonisk utveckling, då deremot vetenskaped om naturen är för barnaåldern af en ganska tvifvelaktig nytta. Utrymmebör gifvas åt den skapande verksamheten: för flickan i hemmets sysslor och moderliga omsorger om dockan, för gossen i att bygga, snickra, svarfva o. 8. V.. för båda i ritning, klippning, papparbeten m. m. Att lekande skapa verk, som hafva en yttre tillvaro, detta är barnets glädje och den djupa drift, som förebådar ett verksamt lif. Allt detta beror på hemmet. Barnen böra få läsa väl valda böcker som nöje och vederqvickelse, men icke mycket oeh icke länge på en gång. Nya böcker böra de helstläsa högt och icke förrän de så väl eller så ofta läst de gamla, att de kunna berätta deras innehåll. De få ingalunda vänjas att slarfva igenom den ena boken efter den andra. Skolan, säger förf., bör förbereda eleven till en fri själsverksamhet. Ur denna synpunkt bör hon icke blott tillåta, utan äfven uppmuntra en fri hemläsning; naturligtvis utan intrång på studierna. Väl valda biblioteker i historia, resebeskrifning, naturskildringar, poesi m. m., särdeles af fosterländskt innehåll. böra icke saknas vid någon skola. Dit höra äfven lätt fattliga, goda arbeten på de främmande språk, som i skolan läsas. Skolan bör också gifva något, icke beständigt fordra. En god lärare skall förstå att genom förtroliga samtal om dessa fria ämnen närma sig lärjungen, väcka hans intresse och rikta hans erfarenhet. Vissa läroämnen vinna tydligen på att ställas i samband med fri läsning. Hvarjs klass bör hafva sin afdelning af biblioteket; för de lägre klasserna bestämmer läraren, åt de högre gifves en förnuftig frihet. Andra böcker fö dock icke lånas, hvarken af kamrater eller lånebibliotek. Dånebiblioteker och tidningsföljetonger äro farliga frestare för ungdomen och böra väl öfvervakas. Barnböcker böra icke medföras i skolan. Men äfven den noggrannaste uppsigt kan icke förekomma, att ju någon dålig eller åtminstone underhaltig bok ändock råkar i ungdomens händer. Det bästa korrektivet är en god uppfostran i allmänhet. Omdömet bör utbildas, antingen genom samtal eller gemensam läsning, der de unga ledas att urskilja det platta, det osköna, det sedligt förkastliga eller rent af vidriga i en dålig lektyr. Der detta omdöme ej kan förväntas af reflexionen — och det bör ej väntas af den egentliga barnäldern — der böra den sedliga känslan och det naturliga skönhetssinnet vara nog starka, att sjelfmant protestera emot det usla. Barn böra i sinom tid lära att handtera knifvar och saxar, utan att såra sig: så äfven böcker. De få ej vara alldeles oberedda på faran; men i det att omdömet varsamt utbildas, må man icke lära dem finna nöje i att mästra och kritisera. Barn måste kunna beundra och hänföras ; man skall leda, men icke döda denna lyckliga hänförelse. — Sådan är, i korthet, förf:s framställning. Ämnet är rikt och behandladt med mycken kärlek, mycken samvetsgrannhet, mycken varsamhet. Det uppställer ett af de mest svårlösta problemer i vår tids uppfostran, och förf. söker att behandla det praktiskt. Hans anvisningar äro helsobringande råd; men skola de följas? Skola de kunna följas? Man får ej göra sig illusioner. Förf. plogar väg genom manshöga drifvor. Det är förunderligt att i vår tid, som dock teoretiserar så mycket om uppfostran och skolor, mångenstädes finna en så grof okunnighet om barndomens rätta väsende Å vilkoren för dess naturenliga utbildning. detta ämne silas mygg och sväljas kameler. Hvad allt får man icke läsa om hemmets pligter och skolans metoder, och hvilken massa af kunskap på ena sidan, af sedereglor på andra sidan söker man icke att inmata i denna späda, törstande barnplanta, som är så öppen för alla inflytanden! Och under allt detta glömmer man hjertrötterna, genom hvilka plantan insuger sin näring, för att hellre i förtid framdrifva en praktbjolma, som hastigt utvecklas, hastigt vissnar! Det vanliga misstaget är att anse barnet för ett miniatyrexemplar af den vuxna menFäpkam lika beskaffadt som denna och skildt från-henne endast genom ett mindre mått af förmögenheter, hvilka endast behöfva qvantitativt förökas. Deraf den nedlåtenhet, med hvilken den vuxne betraktar barnet såsom ett ofullkomligare väsende; deraf den korfstoppningsmetod, hvarmed man vill påtruga barnet sin egen förmenta högre vishet. Men om redan naturen lär oss, att i utvecklingsserien fröet är något annat än plantan, plantan åter något annat än frukten, och att alla dessa fordra en olika behandling, huru vill man då föreställa sig, att den oändligt bildbara, beständigt föränderliga menniskoanden skulle vara densamma och böra behandlas lika i alla utvecklingsgrader? Barnet är Gvalitativt, och icke blott qvantitativt, någonting annat, än den vuxna menniskan. Dess lif är visserligen en kamp för sjelfmedvetande alltifrån vaggan; men detta sjelfmedvetande, i dess naturliga utveckling, framgår så långsamt, att det behöfves 10, 12 till 15 år och deröfver, innan den karakteristiska tredje personen hos barnet förvandlats till jag. Sjelfva ungdomens friskhet och behag bero väsentligen deraf, att klyftan mellan den tänkande, sjelfmedvetna varelsen och den omgifvande verlden ännu står der som aning mer än verklighet. Till följd häraf dominerar hos det oförderfvade barnet ganska länge det omedelbara naturlif, ur hvilket det framgått. Det reflekterar icke, det känner. Det sökericke, det har. Det forskar, men icke så, som den vuxna menniskan, för att genom analys och jemförelse komma till erfarenhet: det forskar på ett omedelbart förnimmande sätt, och resultatet är hvarken begrepp; omdöme eller slutsats. utan en åskådning eller ett.