styrsel likformiga, prisbilliga och till salu hvart för sig, skulle man bereda den lyckligtvis mer och mer stigande vetgirigheten en ej förkastlig encyklopedi, en vetenskapligt pålitlig och på samma gång allmänfattlig, för något hvar lätt tillgänglig, väckande och lifvande öfverblick af den nutida forskningens gång och resultat. Vi föreställa oss, att ett sådant företag, stäldt under en betryggande ledning, skulle visa sig ganska tillfredsställande från förläggare-synpunkt. Såsom föredömen kunna vi hänvisa ej blott till den bekanta, af Rud. v. Virchow och Fr. v. Holtzendorff i Berlin utgifna Sammlung gemeinverständlichher wissenschaftlicher Vorträge, som, påbörjad för helt få år sedan, : redan torde räkna omkring hundratretio: häften, berörande snart sagdt alla grenar af nutidens vetande, utan ock till den nyligen öppnade räcka af Öffentliche Voriräge) gehalten in der Schweiz, som utkommer i Ba l. sel, och hvaraf vi haft tillfälle att se sex häften. Vår tids ungdomsläsning. Hennes inflytande Och riktiga ledning. Af Julius Humble. (Stockholm hos I. Marcus, 1871.) Vi ha visserligen förut yttrat oss om värdet af ofvanstående arbete, men då en så kompetent person som den för sina ungdomsskrifter bekante prof. Zacharias Topelius bedömt i fråga varande arbete, meddela vi här hvad han derom skrifviti första bäftet för året af Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland: Denna kritiska betraktelse framträdde vid slutet af förlidet år i broschyrform, efter att år 1870 hafva varit införd i Pedagogisk Tidskrift, utgifven af H. F. Hult och E. Olbers. Dess spridning till en större läsarekrets är väl motiverad af ett erkändt behof, hvarför den ock tillvunnit sig en förtjent uppmärksamhet i den svenska pressen, Utan allt tvifvel är förf:s framställning lika förtjent att behjertas i Finland. Den gäller väl här närmast ungdomsläsning på svenska språket — törhända också på franska och tyska — hvaremot ungdomslit teraturen på finska språket ännu är för litet utvecklad, för att röja de missförhållanden förf. önskar bekämpa. Men icke ens lt der bör hans ord gå spårlöst förbi, ty detli iller de allmänt menskliga, öfverallt i tillämpliga grundvalarna för all uppfostran. ! Det gäller att uppfostra ett till kropp it och själ kraftigt, harmoniskt utbildadtc slägte åt fäderneslandet, menskligheten och 1 framtiden. Ungdomsläsningen ingår som en t väsentlig del i denna uppfostran. Förf, visar först, sid. 1—16, huru ochli hvarför läsningen blifvit af ett så stort in-4 flytande. Ända till medlet af förra århun-s dradet var den berättande och beskrifvande lc framställningen öfvervägande muntlig: de 1 1 1 i L l 1 E 1 1 intryck, som tidigast talade till barnets känsla och fantasi, inkommo i barnkammaren med sången, sagan, den muntliga skildringen eller den lefvande naturen åskådning. Man hade få barnböcker, och emedan de voro så få och beständigt lästes inyo, gingo de lefvande in i barnets uppfattning. Det 18:de seklets reflexion, i synnerhet efter Rousseau, kastade sig med förkärlek in på uppfostrans område och ville ingenting mindre än omgöra allt, men omgöra det efter sin kallt moraliserande. uppfattning af lifvet. Från denna tid begynner den sedan ständigt — med kortare mellanrum — växande floden af böcker för barn och ungdom. Den muntliga sagan, den muntliga skildringen, den lefvande åskådningen dogo mer och mer ut och ersattes af boken. Vare sig god eller dålig, blef boken, näst hemmets sed, den andra faktorn i all uppfostran. Lexans bok och fristundernas bok, eliuru bestämda för olika ändamål, hade båda den inåtvända betraktelsen gemensam. Förf. nämner icke uttryckligt detta förbisedda samband mellan all läsning, men det är af vigt att det konstateras, ty endast derigenom förklaras, huru den i våra dagar högt stegrade fordran på boklärdom i skoan, i stället att motarbeta en lättare lektyr, tvärtom just är den, som framkallar och befordrar en omåttlig läshunger. Alla Barn med liflig inbillning äro, till följd af den ensidigt inåtvända riktningen i skolan, utsatte för faran af en sådan omåttlighet. För de fleste af dem inträder en period mellan 10:de och 16:de året, när, som man säger, allt tryckt går i dem, till dess att de slutligen, öfvermätte af en osmält själaspis, kasta boken ifrån sig med de följder förf.; sid. 17—38, sannt och gripande skildrar. Dessa följder äro vådliga nog och kunna korteligen sammanfattas som följer: kroppslig och andlig brädmognad, missriktning af känslan, onaturlig stegring affantasien, förslappning af minnet, tankeoreda, vana vid slarfläsning och jägtande efter nytt, oförmåga af klar, snabb och grundlig uppfattning, oförmåga att reda sig i det yttre lifvet, att uppfatta dess behof, att akta dess verksamhet — en oförmåga, som sedan, till följd af tröttheten, kan slå om i sin mot sats, eller förakt för allt det ideala i lifvet, som skapas af känslan och fantasin. Detta om mycken och blandad läsning; em dålig läsning medför andra och än större faror. Förf. visar, att omåttlig läsning innebär en förslitning af själskrafterna, till och med om läsningens innehåll är hvad man kallar oskadligt. Han anmärker, huru ofta man misstager om lättjans eller den orediga uppfattningens rätta orsaker, som merendels äro att söka i den brådmognade utvecklingen af känslan och fantasin, eller i den oförnuftiga hast, hvarmed barnet kastas från intryck till intryck. Barnet har behof af ombyte, men det känner tillika en märkvärdig drift att lära grundligt, som visar sig deri, att barnet gerna vill höra samma sak om igen, Särskildt behjertansvärdt är hvad förf. (s. 31 ff.) yttrar om karakterens utbildning. Karakterens halt, säger han, dess religiösa och sedliga kraft, kan väl af begreppsbildningen höjas och stärkas, men har icke deri sina rötter. Den klaraste insigtihvad. rätt och heligt är räcker långt ifrån till. åför att kunna och vilja förverkliga dess bud. Vår tid fostrar inga Sokrater. I känslans och fantasins jordmån utvecklar karakterev sina groddblad och skjuter sin stängel, som. om också späd, dock redan före ynglingaålderns inträdande röjer sin riktning och sin art. Om nu denna jordmån ständigt uppluckras, utarmas, utsuges, så är det naturligt, att han blott kan bära sjukliga frukter: svaghet i giljan, löshet i grundsatserna, leda i njutningen, sedlig och religiös indifferentism; sådana blifva denna uppfostrans frukter, i synnerhet och mest der, hvarest ej skolans och hemmets tukt och arbete utöfva en kraftig motverkan. Ju rikare barnet är begåfvadt, desto större blifva de angifna farorna. Viljekraften, hvarpå karakteren närmast beror, är utan tvifvel förmågan att koncentrera sjölsförmögenheterna mot bestämda mål. Förf. antyder således på ettträffande sätt verkliga orsaken till den brist på karakter och grundsatser, den löslighet, halfhet och likgiltighet, som, tillhöra vår tids lyten, när han hänför allt detta till den uppluckring, för hvilken själsförmögenheterna nu så ofta äro utsatta från tidiga barndomen, genom hemmets och skolans föranada inverkan Han avkännar att AR väl