Blar Wasa gjordes till föremål för ett drama j: af en tysk författare, hvari en grefvinna Anna ! Gyllenstjerna (!), efter ådagalagd fyndighet: i striden mot en grefve Trolle (!), såsom Gu-: stafs maka får en plats på svenska tronen. : Ämnet tyckes vara aptitligt för Germaniens . söner, ty kung Gustaf har i dessa dagar l: åny manats upp ur sin graf för att tjenstgöra hos en tysk romanfabrikant, hvilken l: funnit för sig fördelalaktigt att på det mest vidunderliga sätt omstöpa hvad Eklunds svenska historia i sammandrag eller någon l: annan liten handbok för nybegynnare vet att berätta om Gustaf Wasa, om Kristian : tyrann 0. 8 Vv. Ur synpunkten af denj verkligt naiva komikens sällsynthet anse vil: oss skyldiga att, då ödet fört denna dyrbara l: skapelse i våra händer, meddela ett, så långt vårt utrymme tillåter, någorlunda fullstän-: digt referat. i Författaren synes ha gjort den vanliga turistfärden på Göta elf, derander hört omtalas det gamla Stenbockska familjegodset Torpa och med stöd af d.en antydda kursen j i Sveriges historia beslutit hopskrifvaden roman, åt hvilken de väldiga Trollhättefallen, såsom händelsexnas hufvudsakliga skådeplats, skulle föriäna en viss mystisk. natorfatalistisk dager. De brusa förpi dagar och århundraden, heter det helt poetiskt på bokens första blad, -gossen, som leker breävid dem, blir man, och hans hår Pblekes. Och när han för sista gången, stödd På sin staf, stapplar fram till dem, äro de fullkoraligt de samma som på första dagen, bluraenumrandet wie der Fruhling und silber weiss wie der Winter. På en Novemberdag år 1520 befann sig wid Trollhättefallen en älsklig ung varelse, Karin Stenbock, die Rose von Trollhätta. Underligt drömmande är hon nära att stupa ned i afgrunden, då en kraftig arm räddar henne — det är Gustaf Wasa, som reser inkognito under namnet Gustaf Folkung. Han ger luft åt sina antipatier mot danskarne, Karin gillar hans åsigter och bjuder honom nattherberge på Torpa, dit hon enligt hans önskan obemärkt lyckas ledsaga honom. Fihre mich nicht zu deinen Eltern, ber han, und sage Niemandem, dass Du mich getroffen. Lass mich unbemerkt in einen j Stall schlipfen und die Nacht im, Heu verbringen. Karin vet icke, hvad skäl han har att dölja sig, då henues föräldrar äro allt annat än dansk-sinnade, men upplåter emellertid. till gömställe sin egen kammare, der den trötte iyktingen får njuta den hvila han så. väl behöfver, medan Karin i ett angränvande rum, der hennes mor har sin plats, håller vakt att ej ens någon af betjeningen må intränga. Plötsligen hemkommer kusets herre, Gustaf Stenbock, jemte Karins strolofvade, Gustaf Rosen, hvilken senare just nyss varit vitne till Stockholms blodbad, hvarvid det, enligt hans berättelse, gick så hett till, att ingen adel mer fins i landet. Mälaren är röd af dess blod. Kristiern af Danmark har låtit halshugga all Sveriges adel Vid detta budskap höres från flyktingen i rummet näst intill ett gällt, skärande löje. Allmän uppståndelse — men Karin skjuterskulden på stormen. I detsamma flyger dörren till förstugan upp, och en trupp danskar störtar in. Deras hufvudman haren sträng helsning att framföra från konung Kristiern till Gustaf Stenbock, som ej infunnit sig vid gästabudet i Stockholm och derigenom sannolikt räddat sitt lif, samt skall derjemte på hög befallning anställa husvisitation efter möjligen undangömda förrädare, Stenbock förlorar tålamodet och drar sitt svärd; upplösningen skulle sannolikt blifvit ohygglig, så vida ej Gustaf, Rosen, som på grund af åtskilliga invecklade förhållanden är ett slags gunstling hos Kristiern, i rättan tid lagt sig emellap, hvarunder Karin får tid l att smyga sig ut och genom en lönndörr utsruuggla den i hennes rum fördolde flyktingen. Samtidigt sätter Gustaf Rosen sin ära i pant på, att ingen främling dolt sig i jungfruburen, och träder sedermera sjelf in der, då han till sin häpnad på golfvet och på möbler finner fuktiga spår af jernbeslagna manliga skodon. Han störtar i sinl erdning ut. den hemliga vägen och är ejl Mångt ifrån att i lönntrapporna upphinna i Karin och flyktingen, hvilken passat på tillfället att göra henne sin kärleksförklaring samt till och med (tänk huru nobelt!) an l: hålla om en kyss! Gieb mir einen Kuss, Karin, säger han till den bäfvande flickan, und ich will mich und Schweden retten. I det samma hinner Gustaf Rosen fram, och Gustaf Wasa skyndar sig genom en underjordisk gång, som från Torpa leder ut till Trollhättefallet, och härmed är bokens första afdelning afslutad. Fortsättningen är i snillrikhet begynnelsen lik; då vi emellertid ej kunna omtala alla de öfverraskningar, som beredas läsaren, välja vi att referera en praktscen, hvari konung Kristiern spelar hufvudrollen. Bröllop skall firas på Torpa mellan Karin och Gustaf Rosen; bland de inbjudna gästerna är äfven konungen, som icke drar i betänkande att infinna sig. , Vid festmåltiden tjusas tyrannen fullständigt af den sköna Karin, som synes uppmuntra hans lidelse och till och med lofvar honom ett mattligt rendez-vdus, detta dock endast för att bereda Gustaf Wasa, som med en skara dalkarlar är dold i den der underjordiska, från Trollhättan ledande gången, lägenhet att öfverfalla och döda Kristiern. Dess värre anar Gustaf Rosen oråd och varnar konungen tidigt nog för att göra katastrofen om intet. Gustaf Wasa, Gustaf Stenbock och Karin undkomma med knapp nöd genom lönngången till Trollhättan, hvarefter Kristiern anställer en gräslig räfst till en början med husets såväl qvinliga som manliga tjenare, hvilka framkallas och förhöras samt efter ådagalagd oskuld på ett mycket behändigt sätt expedieras. — Vid trappan står nemligen Kristierns bödel, och då tjenarne, en och en åt gången, på konungens bud, frikända, lemna rummet, träffar dem bilan bakifrån och sänder deras hufvuden, det ena efter det andra, helt plötsligt ned i förstugan. Slutligen är blott en ung flicka qvar, hvilken Kristiern benådar på det vilkor att hon skall gå nedför trappan och i sitt förkläde uppsamla kamraternas hufvuden samt sedan uppbära dem till konungen. Tyrannen ångrar sig dock ögonblicket derefter och besluter äfven hennes död. Ehe das Mädcehen auf die Kniee zu fallen vermochte entriss König Ohristiern der Zweite von Schweden, Norwegen und Dänemark dem neben ihm stehenden Trabanten sein breites Schwert und schlug mit eigener Hand den Kopf des eben begnadigten Mädchens von Rumpfe, dass er auf einen Hieb mit dem blonden Haar iäber den Estricht fortrollte, Derpå kommer turen till Gustaf Rosen — ty oaktadt sin angifvelse är äfven denne i Kristierns ögon en förrädare — samt den ä blinda fru Brita Stenbock. De bindas båda vid det altar, invid hvilket förmälningen skall ha egt rum, och härefter sättes slot tet i brand, under det Kristiern begifver sig upp på en höjd, för att njuta af skådespelet. Enligt hvad man längte iramfår V lyc Gustaf, Wasa a Karlas Stenbocks vederbörligen af erkebiskopen, hvarefter denne och Gustaf Wasa. som nu bestigit